Det sägs att Michael Haneke blev sur när han inte fick en Oscar för bästa utländska film. Kanske klarade inte Oscarsjuryn av känslan, den där osvikliga känslan av obehag och olust, av att nu kommer något att gå riktigt åt helvete. Och oavsett om det som i karriärens början handlar om lille Benny som i "Bennys video" (1992) ägnar mycket tid åt videofilm, de unga männen med faiblesse för lekar i "Funny Games" (1997), den destruktiva Erika Kohut med förkärlek inte bara för pianospel i "Pianisten" (2001) eller det äkta paret Laurent med en inte obetydlig mängd gömda hemligheter i "Dolt hot" (2005) så dyker känslan upp sisådär fem sekunder in i filmen.