Kultur

Du skall icke klona?

Utifrån ett aktuellt exempel i World Press Photo försvarar Jenny Maria Nilsson pressfotografins rätt att redigera bilder.

År 1855 var fotografen Roger Fenton inbäddad – för att använda en modern term – i den brittiska armén för att skildra Krimkriget. Fenton menade nog aldrig att bli ett verktyg i krigsivrarnas propagandaapparat, han accepterade uppdraget sådant det gavs honom. Men de 360 exponerade glasplåtarna han fick med sig därifrån skildrar kriget som en söndagsutflykt; inga döda, inget jobbigt, utan en mysig plats där ordning och klasskillnader upprätthölls.
Fotografierna från årets pristagare i de tyngsta kategorierna i World Press Photo Awards är antitesen till Fentons bilder. Hans nutida kollegor har valt att skildra de mest blodiga och kaotiska ögonblicken, bilder fyllda av döda och sårade; en liten flicka begravd i rasmassor efter Gazaattacken, ett lik, nyss en ung man, nu ett blodigt och tomt skal. En bildserie visar hur en man stenas till döds från nedgrävning till blodigt lik. Det är outhärdligt, men att föredra framför Fentons skönmålning. De samtida fotografernas bild av krig och konflikter är mer riktig och dessa händelser viktiga att visa. Ponera att vi ifrågasatte Fentons skildring av Krimkriget och att han försvarade sin heder med att säga bilderna är oretuscherade, jag har inte tagit bort en enda liten grej från dem…
Tagit bort en liten grej är vad den ryske fotografen Stepan Rudik gjort. Han tilldelades tredje pris för sin serie foton av ”streetfighting” i Kiev men priset togs ifrån honom sedan juryn anat oråd och begärt in råfilerna av bilderna.
Före och efter, jämför själva! Rudik har ”skurit ut” en bit av det ursprungliga fotografiet, använt ett ”blow up-program” som gör en liten bild större, lagt på kornfilter för att få bilden att verka tagen på film, tagit bort färg, mörkat ner och toppat med en rejäl vinjettering.
Estetiken är hämtad från dokumentärfotots begynnelse – en trovärdighetens estetik. Det är ingen slump att bildjournalister gärna anammar just det bildspråket från en tid då fotot uppfattades som sanningsvittne – felaktigt även då givetvis. Rudiks bild har förvandlats från ett alldagligt snapshot till en tät bild som berättar en historia om våld och spänning.
Men det är inte därför han diskvalificeras, utan för att han använt ett kloningsverktyg och trollat bort några millimeter fot. World Press Photos regel lyder ”Bildens innehåll får inte ändras. Endast retuschering som är enligt de för närvarande accepterade normerna inom industrin är tillåtna.” Hycklandet och WPP:s försök att påskina tillförlitlighet är lika uppenbart som en blixt slagen i ansiktet. Om det finns ett problem med Rudiks bild så är det inte den borttagna foten.
Ett särskilt stort problem var inte heller den servett som debatterades i Svenska Pressfotografernas Klubb år 2006. Ordföranden i klubben, Pawel Flato, menade vid något tillfälle att det var trivialt att klona bort en servett från ett arrangerat porträtt. En välrenommerad samling pressfotografer gick till attack och skrev under ett upprop mot honom och hans uttalande. Flato avgick, inte på grund av meningsskiljaktigheterna utan hur diskussionen kom att bedrivas. Möjligen var det inte överlagt, men fotograferna som skrev under uppropet tog tillfället i akt att visa sin egen oantastlighet liksom WPP gör nu. Det tycks enkelt att uttala sig negativt om kloning men svårt att diskutera det myckna digitala filande som vi möter i tidningar varje dag.
Vi bör i flera avseenden vara öppna när det gäller pressfotografernas arbete. Jag är av den för somliga kontroversiella uppfattningen att en bildjournalist får välja sida, får trampa på ömma tår och till och med får utnyttja människor om det är en angelägen historia man vill berätta och absolut får använda all tillgänglig teknik så länge man inte vilseleder. Ett ändrat fotografi kan vara mindre bedrägligt, mer förmedlande av riktighet än ett orört. Rudik hade kunnat uppnå samma effekt genom att fotografera analogt på kornig film, underexponera och få fram svärtan i ett vanligt mörkrum.
I de aktuella reaktionerna efter Rudik hörs alldeles som under servettdebatten: människor måste kunna lita på fotografer. Det är fel, mediekonsumenter bör tänka kritiskt och självständigt. Journalister ger oftast ett, i bästa fall några, perspektiv på en viss situation och hederlighet kan endast avgöras från fall till fall. Det är olyckligt om trovärdighet inom bildjournalistiken reduceras till en fråga om kloning.
Gå till toppen