Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

I politikens kennelklubb

Mats Holm läser Torbjörn Nilssons "De omänskliga" och hittar en journalistisk skildring där samtidens politiska prisma bildar nya oroväckande mönster.

På bokrean köpte jag "Mad Men"-boxarna, de två första säsongerna av den prisbelönade tv-serien om reklamvärlden på Manhattan i början av 1960-talet. När barnen somnat absorberades vi av den mystiske Don Draper, bolmande sina Lucky Strike. Han är reklamvärldens svar på den nytillträdde presidenten John F Kennedy; perfekt hår, en vacker fru, två barn som han älskar.
Han är på toppen av världen när den är som allra vackrast, när förvandlingen från krigsårens umbäranden till välstånd gått i expressfart, när den nya tidens design slagit igenom till fulländning, när allt går att sälja med mördande reklam, dödsbringande cigaretter, Nixon, Clearasil, vibrerande midjebälten för kvinnor. Ingen vet hur man spelar på människors drömmar som Don Draper, vars ständigt ökande lönebonusar bara kan matchas av snabbheten med vilken han vandrar mellan sina älskarinnor. Detta beteende är en sida av hans ömma punkt, hans förlorade kontakt med sina rötter, med sig själv, den han är.
När en kollega i ett avsnitt försöker ta hans plats genom att för firmans chef berätta komprometterande detaljer om Drapers förflutna svarar denne: So what! Den här världen styrs av män som gjort värre saker.
Seriens vinjett signalerar likväl att Draper är dömd till undergång. Han ska obönhörligt falla, som alla som inte är i kontakt med sig själva. På individnivå slutar alla historier så. Samhällsnivån är inte lika känslig. "The show must go on" och en narcissist ersätter snabbt en annan. Dessa människor får världen att snurra vidare.
Jag läser Torbjörn Nilssons De omänskliga. I första kapitlet får två unga kompisar som tillsammans startat en reklambyrå av en slump reda på ett lösenord till socialdemokraternas interna datasystem. De två reklamarna är politiskt engagerade, varsitt parti, och den socialdemokratiska firmahalvan, expert på datorer, kan inte dölja sitt förakt när en skäggig pajsare i flanellskjorta som just blivit s-ombudsman i Skövde kommer och frågar och får inloggningsuppgifter till partiets intranät. Visst, välj inloggning och lösen! Pajsaren väljer sitt förnamn, både som inloggning och lösen.
Vilken tomte! Reklamaren berättar för sin fp-märkta kollega, garvar åt det korkade lösenordet, som från denna stund blir hårdvaluta, den mirakelmedicin som hjälper unga politiska klättrare att ta sig ännu djupare in i sitt partis maktcentrum.
Det är nämligen kunskaper som de som kan utvinnas med hjälp av ett lösenord till motståndarnas intranät som är vad som gäller för den som vill göra politisk karriär. Folkpartiets idoler är inte längre vare sig JFK eller Reagan utan politiska strateger som Karl Rove, politisk rådgivare åt George W Bush och mästaren på politisk smutskastning, på att få spinn, snurr, på ett röstvinnande budskap.
Torbjörn Nilsson berättar historien om det famösa dataintrånget, som alltså blev 2006 års stora svenska valrörelseskandal, om medlemsfusket i SSU, politisk plantskola för i princip varenda svensk ledande socialdemokrat de senaste 80 åren, en skildring av hur en extrem fingerfärdighet och passion för intrigmakeri, mobbing, maktspel och positionering mejslas fram i ett ungdomsförbund som sedan länge glömt vad man vill åstadkomma politiskt. Att de unga skulle vara politikens sanna idealister är en föreställning som Nilssons bok snabbt tar ur en. Skulle någon eller några mot förmodan ha lite idealism kvar när de kliver in i den politiska verkligheten blir uppvaknandet desto hårdare.
Skildringen av hur centerpartisten Fredrik Federley, moderaten Karl Sigfrid och folkpartisten Birgitta Ohlsson krossas av sina partiledare när de hotar att fälla FRA-lagen är en plågsam gestaltning av pennalism. Reinfeldt hade själv blivit uppläxad av Carl Bildt ett decennium tidigare när han påstod sig vilja förnya moderaterna. Nu gav han tillbaka.
"De omänskliga" är förbluffande initierad, och skriven med ett driv som är ovanligt bland svenska politiska journalister. Det finns också glimtar av elegans i stilen, men det där är en skör planta. Som alla goda berättare utgår Torbjörn Nilsson från händelser och väver in fakta, teoretiska utvikningar, socialpsykologiska forskningsresultat, Bibeln, Shakespeare, PO Enquist, svensk och amerikansk politisk historia.
Avsnittet om folkpartiets dataintrång är ett bra exempel på en sådan teknik. I det mindre genomarbetade kapitlet om SSU däremot blir digressionerna inte en naturlig del av berättelsen och framstår snabbt som påklistrade, aningen långsökta.
"De omänskliga" tål emellertid en sådan skönhetsfläck. "En journalist", skriver Torbjörn Nilsson, "ska kunna hitta kombinationer".
Själv har han gjort det. Scen för scen åstadkommer han, valåret 2010, en på djupet samhällskritisk bok, en gastkramande skildring av den svenska politikens "Mad Men".

De omänskliga

Torbjörn Nilsson
Weyler förlag
Gå till toppen