Kultur

Hatade vänner och älskade fiender

Det är cirka ett och ett halvt år sedan jag skrev en kritisk artikel om Rick Falkvinge och Piratpartiet. Jag fick många mejl, bland annat ett från ”en grupp” som sa att de skulle ordna så att jag aldrig mer fick skriva en rad, eftersom jag ”svartmålat en hjälte”. Förra våren och sommaren skrev jag om figurativ konst. Min vinkel var bland annat att föreställande konst inte bör diskvalificeras generellt på grund av sin estetik utan hanteras utifrån attraktion, begåvning och avsikter verk för verk.
Bekymrade vänner sa att jag borde tänka mig för, att jag skulle kunna förlora mina skribentuppdrag för att jag lierade mig med den gruppen. Lierade? Gruppen? Nyss läste jag att Dagens Nyheters konstkritiker Jessica Kempe titulerar mig Axess-vän på Svenska Dagbladets kritikers Anna Brodow Inzainas blogg. Axess-vän? Minst lika ofta Axess-ovän, åtminstone om man med Axess menar Johan Lundberg.
Sådan är vår art, vi delar in i fiende eller vän. Inom kulturvärlden tycks många ha bestämt sig att vara för antingen konceptuell eller figurativ konst, att gilla experimentell litteratur eller traditionell sådan. Motgruppen kan man beslå med en dold agenda eller galna maktanspråk och ibland stämmer det säkert.
Anders Mildner, en sympatisk och kunnig journalist som bland annat skriver om sociala medier säger i P1-programmet ”Medierna” att nätet får våra roller – också journalistrollen – att upplösas och att vi därför kommer att få en mer ”samtalande samhällsdebatt” som är mindre inriktad på angrepp. Kanske har Mildner rätt och ”samtalande” låter trevligt.
Men har inte trevligt en baksida? Om det finns någon grupp vars ”gruppighet” jag känner en intuitiv olust mot så är det sällskapet av tongivande social medie-människor. För en utomstående verkar deras åsikter intill förväxling lika och gruppen rör sig som en enda varelse; man retweetar varandra, blogglänkar, upprepar och förstärker vad den andre sagt. Orden som används klingar tilltalande; samarbete, remixkultur, digital allmänning. Det hela tycks bygga på en naturlig generositet. Men jag tycker mig se att den här kulturen hämmar individualitet.
Mildner har berättat om hur hjärtliga människor är på Social Media Camp, ett årligt läger för alla intresserade av social media. Kan det inte vara så att man effektivt exkluderat de där andra som skulle ha gjort lägret mindre trevligt, att det uppstått en åsiktshegemoni? Är det i så fall ett problem?
”I individer är vansinne sällsynt men i grupper, partier, nationer och epoker är det regel” sa Nietzsche och han har rätt. Åtminstone jag måste vara varse vad de grupper, formella och informella, jag tillhör gör med mig.
Piratpartiets arga svans är ett större problem för piratpartiet än för mig och mina oroade vänner hade fel. Kanske har jag haft tur, men de redaktörer jag arbetat med anstränger sig för att hitta olika perspektiv och publicerar ofta åsikter jag vet att de inte själva delar.
Ilska, upprördhet och excentricitet har sin plats och om något borde vi bli skickligare på att vara oense på ett hederligt vis. Kanske är det så Mildner menar. Det finns inget egenvärde i att bråka men ”jag tycker du har fel” eller ”din åsikt upprör mig” är bra medan ”nu ska vi vara överens” eller ”du ska vara tyst” är dåligt.
Gå till toppen