Nu har du varit ute på vägarna i några veckor med ”Big Comedy”-gänget. Hur är det att jobba med Sveriges humorelit?

— Det är så roligt! Jag nyper mig själv i armen. Vi åker turnébuss precis som rockstjärnor. Hittills har vi inte slagit sönder något.

Vem har förvånat dig mest?

— Peter Wahlbeck som är tokig på ett positivt sätt. Han är jätterolig och kan verkligen hålla låda. Han kör en onemanshow i bussen. Men jag är ändå förvånad. Han är lugnare än jag trodde.

Ni är nio komiker som samsas på 100 minuter. Hur har ni gjort upp ordningen i vilken ni går på scenen?

— Adde Malmberg, Lennie Norman och Henrik Schyffert är initiativtagarna till "Big Comedy" och de bestämmer. Vi gjorde två provföreställningar och efter det utvärderade vi om det var en bra balans i föreställningen. Vi har ruckat lite på ordningen sedan dess. Jag kommer trea. Jag var fyra förut, så jag är uppgraderad (skratt).

Har ordningen betydelse?

— Det är svårast att starta. När man är rookie får man ofta gå upp först, i alla fall på mindre klubbar. Det är så himla tufft. Men så är det inte här, jag är glad för att de tar in mig när publiken faktiskt blivit lite uppvärmd. Det går jättebra för mig, men det är klart att det märks skillnad på en som kört i 20 år och en som kört i två, som jag.

Hur känns det att gå på scenen precis efter Adde Malmberg som är så rutinerad?

— Han påar mig väldigt fint. Så det känns bara bra. Jag vet att han får publiken att skratta. Jag behöver inte gå in och rädda ett dåligt gig. Men det är ingen som gör ett dåligt gig i den här ligan.

Det var Kulturarbetsförmedlingen som föreslog en stand up comedy-kurs för Babben Larsson. Du anmälde dig motvilligt, men blev frälst. Vad hände?

— Jag har skrivit och spelat sketcher förut och tycker att det är roligt. Jag hade inga förväntningar på att bli stå up-komiker utan ville bli bättre på att skriva humor. Det var läskigt att gå upp på scenen. Jag var så nervös. Men folk skrattade mer än jag trodde de skulle göra. Det var en tuff kurs, alla var skådespelare som jag och vana att gömma sig bakom en roll. Man är sig själv, men väldigt mycket material är ju skrivet. Funkar inte texterna får man jobba på dem, som vilket annat hantverk som helst. Det behöver inte betyda, som jag trodde i början, att jag som människa är värdelös för att folk inte skrattar.

Det var 2007. Har du kört sedan dess?

— Ja, i princip. Först var jag med i nybörjartävlingen Bungy Comedy som jag vann. Det trodde jag inte att jag skulle göra. Men jag är en tävlingsmänniska och i finalen hände nånting med mig. När jag gick av scenen så tänkte jag att, jo det här tar jag nog hem.

Vad var det som hände?

— Jag tog ut svängarna mer, vågade släppa loss. Det är något jag har tänkt på när jag ser mig själv framträda. Jag filmar alla mina gig, tittar på dem, värderar och går igenom. Det är himla stor skillnad bara på ett år. Då tog jag inte ut karaktärerna lika mycket som nu. När man vågar blir det mycket roligare.

Hur har du lärt dig att våga?

— Det är rutin som gäller. Det är bara att mata, samma sak tre gånger i veckan. Det ger frihet att ha texten i ryggraden. Då kan man improvisera och leka med ord och betoningar. Det gör att man blir bättre och bättre. Så vi alla kommer att vara skitbra i Helsingborg!

Din scenkarriär började som nioåring. Då ville du bli skådis. Vad var det som lockade?

— Att få springa runt i roliga kläder och leka. Jag och mina kompisar lekte alltid olika rollspel. Vi kunde vara fina flickor på Kanarieöarna hela dan. Eller slavar på rymmen. Sen såg jag "Dallas” och ”Nord och syd” och kände att jag måste få ha sådana kläder. Men jag har inte gjort några kostymdramer än. Jag spelade Shakespeare i somras, men då såg jag ut som en spelevink. Alla andra hade vackra kläder, medan jag hade en rosa, virkad catsuit.

Vilken tv-serie gillar du bäst i dag?

— "Solsidan". Den är skitrolig. Jag känner folk som är sådär. Det är extra kul. Jag och min kille skrattar gott.

Recensenter kallar dig ofta för ”fysisk”. Hur brukar du använda din kropp på scenen?

— Jag är väldigt lång och smal och folk tycker att det ser roligt ut när jag använder kroppen på ett osnyggt sätt och vågar vara ful. Man ser för lite av kvinnor som är fula och konstiga i kroppen, som "Sally", om du minns den tv-figuren. Publiken älskar ju det. Jag tycker själv att det är jättekul. Jag pratar också om mina tvångstankar som ju uttrycker sig fysiskt.

Varför tycker vi att tvångstankar är så roliga?

— Jag tror att de flesta har tvångstankar. Alla har små saker man gör, även om det bara är att kolla av spisen. Sen tror jag folk gillar att jag förnekar att jag har tvångstankar. Och att det ser roligt ut.

När skaffade du dina tvångstankar?

— Det var jag och min kompis som hittade på dem när vi var 14. Vi triggade varandra tills vi blev tokiga.

Och så fastnade du?

— Ja, fast det kommer och går. Det är inget problem. Men det är mer nu när jag pratar om det på scenen. Då blir det bara värre (fniss).

Du har haft små roller i ett par tv-produktioner. Och så har du gjort reklamfilmer. Vad ger tv-mediet dig?

— I julkalendern ("Skägget i brevlådan") spelade jag en kycklinghjärna. Det var typecasting! Men jag vill gärna göra stora roller också. Jag ringer runt till regissörer, skickar cv och sånt. Reklamen ger pengar och vana framför kameran. Men det är speciellt med sån film. Varje blick ska vara exakt. Jag skulle hacka korv i Tyskland, i en reklam för en tysk matvaruaffär. Jag tror vi höll på i fem timmar. Att stå i timmar på det där betonggolvet och hacka korv i precision var helt makalöst. Filmen vann priser i och för sig.

I sommar ska du turnera med Babben Larsson och Lennie Norman. Hur känns det att hänga med din gamla lärare?

— Jag fortsätter att nypa mig själv i armen.

Förresten, ditt namn är onekligen snyggt. Hur fick du det?

— Mamma är från Finland där Elina ett vanligt namn. Min pappas släkt kommer från en fransman som flyttade till Sverige på 1600-talet. Jag tänker inte byta namn om jag skulle gifta mig. Jag tycker att det är jättefint. Lite tur ska man ha.