Det gula patricierhuset reser sig i en svag uppförsbacke i slutet av en grusväg. Den är en i en rad av storslagna trävillor i Åkarp som byggdes kring sekelskiftet. Sedan drygt två år tillbaka är det Dick Harrisons och fästmön Katarina Lindberghs hem. Här står han på den arabiska mattan under kristallkronan, bredvid 1800-talsgobelängen på väggen, och säger:

— Det här är en seger. Men jag har verkligen slitit för det här huset. Jag har inte ärvt, inte vunnit på Lotto. Jag har tjänat ihop det.

Det är två storsäljare. "Stora döden", om digerdöden, och "Jarlens sekel", om det svenska 1200-talet, som skrapat ihop pengarna.

— Folk tror att jag säljer så mycket att jag skulle kunna ägna mig bara åt att skriva böcker, men det går inte. Jag klarar mig inte utan min tjänst i Lund. Men det är tack vare digerdöden vi kan bo här.

Han är klädd i svarta byxor, svart skjorta, svart kavaj och ett par ulliga morgontofflor för att skänka lite excentricitet till akademikeruniformen. En smal, blek man med en verbal intensitet som gör monolog av dialog. En man som är van vid att ge svaren.

— Jag hamnar ofta i rollen där folk frågar mig om saker. Och jag kan svara på 80-90 procent av alla frågor. De flesta är ganska lätta.

Dick Harrison ger flera prov på en tvångsmässig faktanit, men säger sig ha fått kontroll över sin inre besserwisser.

— Privat är det inte så farligt längre, men jag kan bli förbannad över okunnighet. Normalt sett brukar jag låta idioterna hålla på, men på en middag hamnade jag bredvid tre damer som var fruktansvärt fördomsfulla när de pratade om Thailand.

"Damerna" hade aldrig varit i Thailand, men var säkra på att det var ett resmål för bordellbesökare och pedofiler. "Tacka vet jag Paris", sa de och vände sig till honom för stöd. Då berättade en förbannad Dick Harrison om alla tempelruiner han sett i Thailand.

— Jag vräkte på dem en massa besserwisserkunskaper om landets historia och kultur. Det hade de jävlarna förtjänat. Till sist lämnade de bordet.

Dick Harrison tillhör en av de 1 100 personer som fått ett brev från hovet under våren. Han hämtar bröllopsinbjudan, stolt som en tupp. "Herr Dick Harrison" och "Fru Katarina Lindbergh" står det i sirlig stil. Brevet fick han sedan han varit lärare åt Daniel Westling en vecka i februari.

— Jag är stolt över att hovet vill ha mig som historielärare. Det tror jag alla historiker skulle vara.

Hovet har anlitat akademikerhjärnor förr. Fransosen Descartes kom till Stockholm 1649 och utbildade drottning Kristina i filosofi. Jämförelsen kittlar självbilden.

— Ja, jag har ett stort självförtroende. Jag har en mycket hög arbetskapacitet och har lyckats skriva 30 böcker med en inlärd hantverkskunskap. Jag var 21 år när jag fick skriva för Nationalencyklopedin. Till sist blev jag en av de största bidragsgivarna. Då lär du dig att göra research och hur du ska lösa upp skrivkramper. Mina senaste böcker har jag skrivit på bussar och tåg. När andra slappar så skriver jag.

Akademikerlivet var ingen självklarhet. Dick Harrison växte upp i en villa i Staffanstorp. Pappa var försäljare, mamma sekreterare. De var typisk svensk medelklass, utan studietradition. På högstadiet försökte pappan förbjuda honom att läsa böcker.

— Jag fick starkt stöd av mamma, men inte från pappa. Han var uppvuxen i ett arbetarhem där man trodde att man kunde bli förläst.

Det enda arvegodset från farfar står högst upp på en av bokhyllorna i arbetsrummet. En Hjalmar Branting-byst. Pappa är inte i livet längre, mamma bor i Lund. I Norge finns en bror som han nästan aldrig träffar. Han tror att brorsan "jobbar med reklam".

— Vi gled ifrån varandra. Jag kan inte påstå att jag känner honom längre. Men det känns inte sorgligt, mer som ett existerande faktum.

Han lärde sig läsa som femåring. Carl Grimbergs berättelser om tåget över Bält och Stockholms blodbad var bra actionberättelser. Snabbt blev han klassens ljushuvud.

— Jag var en av de som hade 5,0 i snitt. Jag hade lätt för skolan. Men det sociala umgänget har aldrig legat för mig. Jag har aldrig tyckt att det har varit kul.

Dick blev också klassens hackkyckling.

— Jag var ett riktigt mobbningsoffer. En gång tog de mig till ett pingisbord och bankade mitt huvud i bordet. Det är länge sedan nu, men sånt glömmer man aldrig.

Att ge vika för plågoandarnas pluggfobier var otänkbart.

— Det funkade tvärtom. Jag tänkte, fan heller, jag ska visa dem. Det var en oerhörd lättnad att få ta bussen till gymnasiet i Lund.

Sedan han var 21 år har han livnärt sig på det förflutna. Under våren har han haft den värsta jobbterminen någonsin. Förutom arbetet med TV4 har han haft undervisning på universitetet i Lund. Utöver det skriver han en kungahusblogg på Svenska Dagbladet och artiklar för olika tidskrifter. Det finns i dag sju svenska historiska tidningar, men det är kungar och krig som säljer.

— En tidning som hette "Vanligt folks historia" skulle ingen ha köpt. Det är därför jag håller på med tv. TV4 vill berätta om Karl XII när vi pratar om det stora nordiska kriget, men jag vill berätta om de 200 000 vanliga svenskar som dog. Det slutar ofta med att vi tar med både och.

Dick Harrison menar att hela det svenska politiska systemet efter andra världskriget fick svenskarna att tappa sitt historiska minne.

— Det enda berättelse man ville berätta var framgångssagan, att vi svenskar var segrare. Historien lämnades därhän, vi skulle vinna framtiden istället.

Att intresset för historia har ökat sedan slutet av 80-talet tror Harrison beror på att folkhemmet "avrustades". Palme sköts. Lasermannen siktade. EU ifrågasatte vår självständighet.

— Det var inte längre självklart att allt skulle blir bättre. Då började många svenskar söka sig bakåt av olika skäl.

Den 23 juni 2004 fick Dick Harrison en varning av Statens ansvarsnämnd efter att han haft en relation med en av sina doktorander. Nämnden menade att han utnyttjat sin position. Dick Harrison skrev om detta 2005 i förordet till sin bok "Förrädaren, skökan och självmördaren", men 2010 vill han inte prata om saken längre. Han menar att allt han kan säga bara väcker mer ilska hos de berörda. Historien har kommit att färga bilden av Dick Harrison.

— Ja, men nu vill jag låta det ligga. De får skriva hur mycket skit de vill om mig på nätet.

Att han fick Norstedts att nappa på mastodontverket "Sveriges Historia", som får form både i bok-, utställnings- och tv-form, är en stor personlig triumf. Dick Harrison är huvudredaktör för de åtta banden.

— Den dagen glömmer jag aldrig. Jag var i Stockholm. Det var en vårdag. Jag gick lite spänd till ett möte med Norstedts. På Drottninggatan blev jag stoppad av två lärare. En man tog ut pengar vid en automat och en kvinna ropade "hej!", men jag kände inte igen dem. Vi pratade lite. Sedan gick jag till mötet.

Norstedts gjorde tummen upp för projektet.

— Wow! tänkte jag. Men slumpmötet på stan skulle bli tusen gången viktigare. Kvinnan som sa "hej!" sitter där uppe på övervåningen nu. Det är en sann romantisk historia.

Katarina Lindbergh kommer nu ner från övervåningen. Hon ska själv debutera som författare på Norstedts nästa år med en bok om vampyrer. Hon berättar hur Dick Harrison friade till henne i Florens. Tre månader efter det att de träffades.

— Det var lite ovanligt. Jag mådde dåligt och hade ont i magen. Jag stod i badkaret på toaletten och var ynklig när Dick helt plötsligt bara friade! Jag tänkte: nu är det inte läge att säga nej, om jag har hittat någon som står ut med mig.

Nästa lördag, den 12 juni, gifter de sig i Kalmar Slottskyrka. Direkt efter bröllopet ska Dick Harrison jobba med det kungliga bröllopet, men sedan väntar en och en halv smekmånad i USA. Hyrbilen ska hämtas i New York och lämnas i Los Angeles. Tidigare har paret bara haft två dagar ledigt tillsammans. Katarina Lindberg tycker att de är rätt olika.

— Jag tycker det är roligare att träffa människor. Dick är gärna kvar här hemma. Då säger jag att vi kanske kan bjuda hem någon, men Dick vill bara äta middag med mig.

Dick pratar i stället om "mysiga hemmakvällar". Dvd-samlingen innehåller 1000 filmer.

— För mig är det sociala livet förenat med jobb och plikter.

Hur snabbt Dick Harrison än jobbar vill han få mer tid på sig. Plötsligt, i en monolog utan inandningar, kämpar han med insikten att vi alla - även asketiskt arbetsamma historiker - snart är historia.

— Det är fruktansvärt trist att jag inte ska få se den nya framstående värld som väntar där borta. Jag vill beama runt och träffa utomjordingar! Jag har aldrig sett Taj Mahal eller Stora Barriärrevet. Hjälp! Jag vill leva åtminstone 400 år till. Jag har sett hur vi människor har konfronterat svåra problem genom vår historia. Man snackar om växthuseffekten. Men jag säger bara: digerdöden! Två tredjedelar dör. Och vi reser oss ur askan och skapar en bättre värld! Jag tror att vi människor som lever just nu bara lever i prologen av allt vi kan bli. Så mycket mer ska hända. Men jag får inte se mer för att jag ska dö. Det är bittert.

Ålder: 44 år.

Yrke: Professor i historia vid Lunds universitet, författare, bloggare, tv-programledare, recensent.

Bor: I villa i Åkarp.

Familj: Fästmön Katarina Lindbergh, som blir hans fru den 12 juni.

Aktuell: Som huvudredaktör för "Sveriges Historia" och programledare för TV4:s tv-serie med samma namn. Det sista avsnittet sändes i veckan. Säsong två sänds våren 2011. Under vintern var han privatlärare åt Daniel Westling. I sommar kommer hans andra skönlitterära roman, "Niding".

Jag är rädd för: Att jag ska ta på mig alldeles för många uppdrag. Jag kan också vara rädd för att jag inte ska få fortsätta att förverkliga mig själv, att jag ska fängslas i universitetens korridorer.

Jag blir arg på: När jag känner hur historien förringas. Kunskapsförakt gör mig jävligt pissed off.

Skulle vilja äta middag med: Det blir Katarina på en romantisk middag, men om jag skulle välja en historisk person så skulle det vara Paulus Diaconus. Det var en historieskrivare i Syditalien på 700-talet som skrev "Langobardernas historia". Den bok jag har analyserat mest. Det skulle vara kul att träffa honom och snacka business.

Kungen och jag: Jag är pragmatisk där. Sverige har en fungerande monarki och så länge den fungerar behöver vi inte byta till republik. Monarkin fungerar som en slags sagoventil.