I valrörelsens slutskede kommer också duellerna att bli allt mer vanligt förekommande – den 12 september ska SVT rentav genomföra en "slutduell" mellan statsminister Fredrik Reinfeldt och utmanaren Mona Sahlin.

Men dagens dueller har mycket lite gemensamt med historiens. Framför allt är dagens dueller aldrig slutpunkten för politiska konflikter, utan ingår i en ständigt pågående skärmytsling. En duell i historisk – och egentlig – mening, däremot, satte punkt. "I motsats till vendettor, som hela tiden krävde nya våldsaktioner, kunde en duell leda till att en konflikt fick ett slut", skriver fäktaren Henning Österberg i boken Korsade klingor: Om fäktningens och duellerandets historia (Atlantis). "Duellen kan därmed sägas ha haft en civiliserande och våldsdämpande funktion."

I dag anses duellen knappast ha något med civilisation att göra. Människor dog helt i onödan (även om, som Österberg påpekar, det inte alls alltid krävdes att någon dog för att duellen skulle anses avgjord) och rättvisa ersattes av vapenskicklighet.

Dessutom byggde alltihop på en hederskultur där livet tillmättes ett högst sekundärt värde. Ett ordspråk som "ögat och äran tåla minst" kan låta överspänt, men principen togs på blodigt allvar. "Under de perioder då duellerandet var som häftigast krävdes så gott som ingenting för att en man skulle sätta sitt liv på spel", skriver Österberg.

Men om duellerandet inte hade haft några fördelar hade det knappast överlevt århundraden av förbud och kampanjer. Och en klar fördel var att det gjorde det möjligt att få hederssaker ur världen. Den vanligaste hederssaken var en anklagelse om lögnaktighet, en anklagelse som kanske inte verkar så farlig – i riksdagens protokoll finns det massor – men som uppenbarligen ansågs som ett personangrepp av värsta slag. Det gör det för övrigt fortfarande på sina håll: i det brittiska underhuset är det än i dag förbjudet att kalla en ledamot för lögnare.

Genom duellen kunde konflikten lösas på ett för alla begripligt och acceptabelt sätt. Reglerna var strikta och de inblandade fick på förhand godkänna formerna. Det fanns en början – utmaningen – och ett avgörande. "Syftet", skriver Österberg, "var att den förfördelade parten skulle få satisfaktion."

Ett exempel på detta behov var när den brittiska militära expeditionen till holländska Walcheren 1809 misslyckades. Utrikesministern George Canning försökte skylla debaclet på krigsministern, Lord Castlereagh, och få honom avsatt. Castlereagh uppfattade försöket som en kollegial konspiration, och krävde satisfaktion. De möttes i duell. Ingen dog, men båda fick lämna regeringen – dueller var trots allt förbjudna. Dessutom var det något vansinnigt över det hela: ministrar i ett krigförande land borde rimligen koncentrera sig på kriget, inte på att ha ihjäl varandra.

Konflikten dem emellan var i alla händelser löst: de hade försvarat sin heder. Det var lättsinnigt och omdömeslöst – men förtalskampanjer och konspirationer kan vara väl så skoningslösa. "Det kostar på att hålla fred, gud vet,/med den som tigger mig att jag ska sjunga,/och smickrar mig inför en allmänhet,/men mördar mig i lönndom med sin tunga", som Evert Taube beskrev det i Sjuttonde balladen.