Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

"Käften har börjat glappa igen"

Musikern Nina Ramsby har medverkat på bortåt 75 skivor, egna och andras. I våras släpptes en ny med bandet Baxter och i sommar har hon bland annat spelat live med Ludvig Berghe trio. I kväll 19.00 står hon ensam på scen med en gitarr på Posthusplatsen i Malmö.

Nina Ramsby.
Du verkar ha så många lyckade samarbeten. Med Martin Hederos, med Baxter, med Ludvig Berghe trio. Har du lätt för att samarbeta eller har du haft tur?
– Det är nog både och. Jag är väldigt idémässig och kreativ när jag möter folk. "Men gud vi skulle kunna göra såhär". Jag lär känna människor på det sättet, jag får vänskapsrelationer och sen kommer man på, "Fan! ska vi inte göra nått tillsammans".
Du rör dig mellan vitt skilda musikgenrer, men din röst är sig lik och lätt att känna igen. Minns du när i livet du hittade ditt sätt att sjunga på?
– Jag har nog alltid sjungit så här. Jag drömde aldrig om att bli sångerska, men i nitton års ålder började jag skriva låtar, jag lärde mig gitarr. Då sjöng jag väldigt försiktigt, men redan från början med min talröst som jag kallar det. Jag hade grubblat länge över det här med bröstklang och huvudklang. Jag ville inte sjunga med huvudklang utan med rösten jag har när jag talar, med min bröstklang. Ju mer jag höll på blev rösten starkare och starkare. Jag tycker att jag fortfarande hittar min röst.
Vad kan det vara som du hittar?
– Nyanser. Nya saker att göra med den.
Du mellansnackar en hel del på spelningarna. Är det viktigt för dig?
– När jag spelade med Grand Tone Music var jag ganska tyst. Även med Martin Hederos. Men i början av min karriär gick käften som fan. Det var så jag tänkte "Nä, det här går ju inte". Nu har jag märkt att käften börjar glappa igen, men det finns inget bestämt. Jag vet inte på förhand om jag ska babbla eller om vad.
Så du har inte tänkt ut en lagom balans mellan prat och musik?
– Lagom finns inte för mig. Jag vill inte kväva mig själv med förmaningar. Det får bli som det blir. Men jag har märkt att snacket skapar kontakt med publiken. Och man orkar inte vara i allvaret hela tiden. Är jag mycket allvarlig i musiken så kommer mycket humor mellan låtarna. Jag är inte rädd för allvar, men jag är rädd för odynamik och det blir dynamiskt när jag får vara hela den jag är. Både allvaret och humorn. Jag vill inte heller att det ska vara förutsägbart, varken för mig själv eller för nån annan.
Till Malmö kommer du med en gitarr. Men du kan ju många andra instrument. Har du lärt dig något nytt i sommar?
– Jag håller på med capoeira. En kampsport som är akrobatisk och har musik i sig, där ingår instrumenten berimbau och pandeiro, en tamburin. Jag kommer nog inte gå in i etnoträsket. Om det nu är nått träsk... Inte på nån skiva, men det är det jag lär mig i sommar.
Gå till toppen