Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Självlysande bilder av världen

Efter tre rosade diktsamlingar, romandebuterar Johannes Anyuru, och träder än en gång ner i underjorden. Språket är stundom så vackert att Ann Lingebrandt tappar andan.

”Kanske skapades vi för/att utforska döden också, människorna,/för att sändas ut i den, som/radarsignaler?” föreslog Johannes Anyuru i sin andra diktsamling ”Omega”. Att utforska döden har ju alltid varit en poetisk uppgift av rang, ända sedan Orfeus begav sig ned i underjorden för att hitta sin förlorade Eurydike. Till skillnad från de flesta samtida kollegor har Anyuru anslutit sig till den orfiska traditionen med ett bråddjupt allvar, men också med nya klanger och uppdaterade rytmer på den skönklingande lyran.
I sina tre diktsamlingar har han stigit ner i dödsriket med antika klassiker i bagaget, besjungit bortgångna vänner, satt ljuset på förorten, skildrat samtiden som ett Hades och gett röst åt skuggvarelserna på samhällets botten. I en intervju har han sagt sig vilja sätta ett märke för de som råkat illa ut, att rista med kniv så att de inte ska glömmas. Litteraturen blir ett sätt att återkalla till liv, att göra de osynliga synliga.
Sådant kräver en stark tilltro till orden och deras förmåga att göra skillnad. Från den bultande vreden i ”Det är bara gudarna som är nya” och den stillsamma sorgen i ”Omega” till det frätande mörkret i ”Städerna inuti Hall” har jag fått en svindlande känsla av att diktaren balanserar på en högspänningslina med språket som enda skydd. Samma elektriskt sprakande lina träder han ut på när han nu debuterar som romanförfattare.
Det är visserligen inte så mycket döden som livet Anyuru utforskar i Skulle jag dö under andra himlar, men ett liv som utspelar sig i dödens närvaro. Huvudpersonen Francis är en uppmärksammad konstnär som bygger skulpturer av bråte, upphittade föremål, krimskrams som bär på minnen av liv. Med allt från pusselbitar och knappnålar till bildäck och teveapparater löder han samman bilder av världen, men också mer specifikt porträtt av de tre vänner som redan hunnit duka under. Skulpturer av ”det förlorade”. Även det ett slags orfisk strävan. Men döden låter sig inte helt lätt bemästras i ett konstverk: ”Försökte skulptera döden. Döden skulpterade hans liv i stället.”
Hur hittar man mening i en tillvaro i dödens skugga? Det är den fråga som skälver likt fallande körsbärsblommor i romanen. I en existens som ekar av tomhet bär Francis på en förtvivlad längtan efter att fylla sitt liv med något. Drogerna hjälper inte, även om de bedövar för stunden. Inte heller att skära sig i armen lättar mer än tillfälligt. Konsten tvivlar han på. Kärleken tycks alltid sluta i svek. Kanske är Gud svaret, om han finns.
Genomträngd av en känsla av hemlöshet är Francis ständigt på väg bort, önskar sig någon annanstans. En sommar reser han till Madrid där han träffar Nina, också hon konstnär. I förälskelsens ljus verkar allting falla på plats. Men hon är inte lika säker på sitt hjärta som han, och kanske är det bara ensamhetens desperation som får honom att klamra sig fast vid henne.
”Skulle jag dö under andra himlar” kunde ha varit en vanlig kärleksroman, en fin men ganska banal sådan, men är något betydligt mer. På ett sätt kan man läsa den som en frälsningshistoria, om hur Francis närmar sig sin fars tro, läser Koranen och söker sig till moskéns gemenskap. Ett tema i bakgrunden är det främlingskap och den rotlöshet en person med mörkare hudfärg kan uppleva i ett vardagsrasistiskt Sverige. Det finns många trådar som går att dra tillbaka till Anyurus poesi. Som att Francis går omkring med ”Aeneiden”, en bok som spelade en central roll i ”Städerna inuti Hall”.
Men framförallt är romanen en berättelse om människans sökande, om längtan efter det som är verkligt och fast. Om det svåra i att handskas med alltings förgänglighet, med tiden som blåser utan att låta sig fångas: ”Man har sitt liv, man slår det mot stålet, en stund regnar det gnistor, och sen är det borta.” Denna utsatthet inför existens villkor som varje människa kan erfara är skildrad naket, hudlöst, liksom med det utslitna hjärtat i handen.
Inte minst är ”Skulle jag dö under andra himlar” en roman skriven på ett fullkomligt självlysande språk. Att det är en poet som för pennan går knappast att missa. En poet med en suverän balans mellan de vardagligt prosaiska scenerna och de blixtrande lyriska inslagen, mellan det slängiga och det sköna. Det är helt enkelt så vackert att det stundtals tar andan ur mig.
Än en gång har Anyuru begett sig ned i underjorden, den underjord som är människans frustrationer och förtvivlan, sorg och saknad. Han kommer upp med hopp om ett svar. Om det sedan är ett hållbart sådant är jag inte säker på, men att följa vägen dit är en litterär upplevelse.
Skulle jag dö under andra himlar
Johannes Anyuru
Norstedts
Utkommer i dag
Gå till toppen