Susanne Bier väjer aldrig för allvaret. Utan att oroa sig för om det ska bli för mycket, för melodramatiskt, för stort eller för starkt så går hon alltid rakt på sak och blottlägger oss människor med alla våra svagheter och tillkortakommanden. Och dissekerar existentiella problemställningar som kanske inte ens har några lösningar. "Hämnden" är förstås inget undantag. Den här gången handlar det igen om familjen; om kommunikation och om vilsenhet. Och om våld, förtryck och, såklart, hämndens vara eller icke vara.