Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

I dag minns jag John

John Lennon, född 9 oktober 1940, blev aldrig sjuttio. Men när han dog för snart trettio år sedan blev han odödlig.
Den vasse beatlen hade varit avantgardartist, lyxrebell och frivilligt inspärrad i privatlivet; hoplimmad med Yoko Ono gjorde han come back och var redo för världen igen. Men fansen hann knappt lägga "Double fantasy" på skivtallriken innan de där skotten slet sönder New Yorknatten.
I min bokhylla travas rockbiografierna. John Lennon ägnas en hyllrad. Bara Elvis och Dylan tar mer plats.
I dag svämmar marknaden över av "Gimme some truth" (fyra temaalbum), elva album med samlarmaterial ("Signature box"), nymixade versioner ("Double fantasy" som dubbel-cd) och en samlingsskiva. Yoko Ono har putsat upp inspelningarna. Änkan är ju konstnär och har gjort en konst i att förvalta/förvandla John Lennons efterlämnade arbeten. Ibland med sig själv väldigt mycket i fokus.
I Tokyo finns ett imponerande museum till hans minne. Yoko Ono tar större utrymme än The Beatles och Japan blir viktigare än Liverpool.
På Menlove Avenue i Liverpool där John växte upp, granne till barnhemmet Strawberry Fields, samlas fans från hela världen. Huset är K-märkt och inrett som då moster Mimi härskade.
En av dem som besökt det trevliga förortshuset är Bob Dylan. Han stannade länge i vardagsrummet där John och Paul spelade sig samman. John sjöng i en sång att han inte trodde på Dylan, men Bob kom som en vanlig nyfiken beundrare. Kanske inte helt olikt det småborgerliga hem i Hibbing, Minnesota, där han växte upp?
Jag minns mötet med exfrun Cynthia vid en Lennonutställning i Lund. En skygg dam som gömde sig för pressen och grät. Jag frågade hennes dåvarande man vem han föredrog – Beatles eller Stones?
– Cliff Richard.
Geniet kunde vara jobbigt. På tal om möten med idoler sa John att han hellre hörde låtarna än träffade sångaren. När han en gång träffade Elvis blev han full och skällde ut sin hjälte för hans usla filmer.
En rätt normal kille. Fast ändå inte. Ringo sammanfattade frågan hur han egentligen var:
– Ibland fick jag komma upp till honom och leka. Och ibland kom han ner till mig.
Gå till toppen