Kultur

Lätt fånget, lätt förgånget

Marie Pettersson läser Unni Drougges drift med bokbranschen och kulturvärden i "Bluffen".

Bokmässan i Göteborg är hela bokbranschens stora uppvisningsarena och platsen där finkultur och fulkultur möts, ja, ställs emot varandra på ett sätt som de dagligdags inte tvingas göra. Det är en tillspetsad litterär scen, där tingeltangel och obskyr källarverksamhet ryms sida vid sida, och såhär ett par veckor efter årets spektakel känner jag mig ganska mätt på beskrivningar, anekdoter och minnen därifrån. Men Unni Drougges burleskt brinnande vittnesmål från mässhallarna är ändå en av den här bokens höjdpunkter.
Bluffen är den första delen i en trilogi om journalisten Berit Hård. Berit som en gång var up and coming på en av de stora kvällstidningarnas kultursidor, men som med hennes egna ord lyckades "knulla sig ut därifrån", lever en ganska anonym tillvaro som reporter på slasktidningen "Veckans oj!" Hon är fyrtioplus, barnfri, singel, överviktig, men kurvig och sexuell på ett sätt som lyckas tilltala i princip alla män i boken. När hon får i uppdrag att bevaka årets bokmässa förändras hennes tillvaro drastiskt.
På Bokmässan blir hon nämligen vittne till hur bestsellerförfattare ett, Jan Guillou, blir utsatt för ett mordförsök. Detta föranleder i sin tur att hon kommer i kontakt med bestsellerförfattare 2, Leif GW Persson, som övertalar henne att mot betalning spionera på inte lika mycket bestsellerförfattare 3, Unni Drougge. Låter det skruvat? Det är bara förnamnet.
Snart befinner vi oss i den mest bisarra av världar (och nej, det är inte verkligheten, redan på bokens omslag utlovas 100% fiktion), insnurrade i en klassisk deckarhärva, samtidigt uppfläkta inför bokbranschens brister och omnämnda trots allt verkliga personers later (Ranelid, Guillou, Bob Hansson) och lätt omskrivna halvfigurers eventuellt fiktiva dito (Bea Bellini = Amelia Adamo, typ), samtidigt insyltade i en självironisk historieskrivning av fenomenet Unni Drougge, samtidigt utsatta för ogenerad gladporr, samtidigt... ja, många nivåer är igång samtidigt i den här boken. Den är en avklädning av patriarkatet och av kommersialismen manifesterade i en och samma person – "Gewe" – den är en hyllning till den sexuellt frigjorda chosefria mansslukande kvinnan – Berit Hård.
Personligen har jag inga problem med att Unni Drougge använder sig av de "verkliga" personerna Leif GW Persson och Jan Guillou för att driva en av romanens teser – den att den kommersiella delen av bokbranschen mest består av ett gäng avundsjuka, sexistiska losers – jag förutsätter att den burleska, överdrivna inramning de här karaktärerna får är nog för att varje läsare ska kunna dra slutsatsen att det inte är Sanningen om de båda författarna som lanseras. Genom att förvrida och förstora drag hos maktpersonligheter avslöjas de bakomliggande strukturerna, det förstod redan Rabelais.
Däremot kan bytet ibland kännas väl lättfångat. Att GW är tjock, att JG är snobbig, ja, det kanske inte ger så mycket mer än en högst tillfällig känsla av hämnd gentemot makten. Desto mer intressanta blir därför beskrivningarna av Berit Hård själv. Berit är en inverterad Wallander, hon kan svårligen behärska sig själv vare sig det gäller sex, mat eller pengar, hon rör sig mellan mer eller mindre suspekta sammanhang, hon njuter av sig själv och sin kroppslighet. Genom det oerhörda utrymme denna måttlösa kvinna får väcks också tankar kring vilken typ av karaktärer som brukar få utrymme i (den kommersiella) litteraturen. Och det blir min behållning av boken: att sida upp och sida ner följa denna alternativa protagonist färd mot brottets centrum, så långt ifrån de operalyssnande snutarnas och de anorektiska brudarnas ideal.
Att det sedan är en smula tjatigt, ja, låt gå för det.

Bluffen

Unni Drougge
Modernista
Gå till toppen