Kultur

Det oseddas mästare

Jenny Maria Nilsson betraktar Lennart Nilssons senaste fotobok och ser titeln "Jag vill göra det osynliga synligt" löpa in i miljödebatten.

Ett av de sorgligaste fotografier jag sett är från 1947 och föreställer en isbjörnsunge som kastar sig över sin döda mamma, som har blivit skjuten av jägare och ligger på ett skeppsdäck. Lennart Nilsson fotograferade och bilderna visades i tidningen Se, där de väckte debatt. Ungens rena lidande och sorg är hjärtskärande och lik mänsklig sådan, kanske bara mer desperat eftersom djur till skillnad från oss inte har möjlighet till intellektuell kompensation i sin smärta.
De flesta känner Nilsson som vetenskapsfotograf, men han är även en av Sveriges bästa reportagefotografer, verksam för bland annat Se och Veckojournalen under deras storhetstid på 1940- och 50-talen. Jag vill göra det osynliga synligt heter det här senaste praktverket som visar bilder från cirka 1950 och framåt. Credot är detsamma oavsett genre; i den inledande essän står att Nilsson sedan pojkåren närt ett intresse för ”det dittills osedda.”
Bokens fotografier visar tillvarons pyttigaste byggstenar, det kretslopp vi alla är dömda till och hur evolutionen i flera avseenden format allt liv likt. ”Det finns grundläggande samband mellan alla livsformer under den allra första utvecklingshistorien”, skriver Nilsson. Siffrorna som hör till några av bilderna är hisnande; ett växtskott som är 80 miljoner år gammalt, ett myggöga förstorat 28 000 gånger – wow! Läsaren undervisas i all möjlig naturvetenskap. En kammussla svävar i en bild och jag läser att den ”kan till skillnad från de flesta andra musslorna simma även som vuxna” – där ser man!
Oftast är jag kallsinnig inför natur- och vetenskapsbildsgenren. Den prioriterar ofta skönhet eller märkliga detaljer. Dessutom tycks jag vara en av dem som behöver människan som mått. Nilsson är en av dem som ger mig detta: ”Jag insåg att man skulle kunna närma sig allt detta på ett journalistiskt sätt och berätta en historia”. Han är en god bildjournalist, och det är det hans succé beror på. I mitt barndomshem fanns få böcker, men Nilssons Ett barn blir till var en av dem och jag minns att tv-visningen av Sagan om livet var en högtidsstund.
Rörande är det stöd jag förstår att Nilsson fick tidigt i sin karriär, dels av fadern – ”min far var en skicklig amatörfotograf och han uppmuntrade mig att använda kameran” – men också av Harry Kinnander, en fotointresserad expert på ljusmikroskopi. Intill den vackra bilden av Hinnkräfta från år 1952, med mumsigt sköra gråtoner, beskrivs hur Kinnander visade fotografen det osynligas värld och tog med honom på hans första planktonexpedetion.
Björn Axel Johansson har skrivit ett utmärkt förord. Jag har letat efter ett tillfälle att berömma honom, hans första bok De första fotograferna lyser förträffligt upp en del av vår fotohistoria som har varit otillgänglig. Johansson är en av få aktörer på den svenska fotoscenen som skriver långt, kunnigt och initierat om fotografi ur ett historiskt perspektiv.
Nilssons bilder väcker samma patos hos mig som viss naturlyrik kan göra. Isbjörnsungen i reportaget såldes till en tysk cirkus.
Vår art är ofta arrogant, men inte alla medlemmar ur den. Nilsson rapporterar ödmjukt och tekniskt briljant från de osynliga delarna av verkligheten. Med det menar jag inte något religiöst utan något levande magiskt som han genom sin karriär visat oss.
Vi är av naturen och att respektera den och agera värdigt handlar också om självrespekt.

Jag vill göra det osynliga synligt

Lennart Nilsson
Bonnier Fakta
Gå till toppen