Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Jagets pusselbitar

Carina Waern följer Siri Hustvedts självbiografiska "Den skakande kvinnan eller historien om mina nerver" och hittar en viktig diskussion om jaget och världen med Crister Enander läser Lars Ardelius minnen.

Vad är ett ”jag”?  Är ”jaget” eller ”själen” helt skild från kroppen som Descartes hävdade?  
Dessa frågor ställer Siri Hustvedt, författare till romaner som ”Ögonbindeln”, ”Sorgesång” och ”Vad jag älskade” och som senast skrev en så begåvad och initierad introduktion till nyutgåvan av Stig Dagermans ”Ormen” att jag började undra om inte litteraturvetenskapen gått miste om en stor talang.
Nu när hon är över 50, vid livets middagshöjd, kastar hon sig själv in i en omfattande filosofisk och neuropsykologisk diskussion där hon diskuterar den cartesianska tudelningen mellan kropp och själ. Resultatet har blivit den uttalat självbiografiska berättelsen Den skakande kvinnan eller historien om mina nerver.
Upprinnelsen är när hon något år efter sin norskättade fars död 2006 håller ett tal till hans minne i Northfield, Minnesota där hon växte upp. Och drabbas av oförklarliga skakningar men lyckas med hjälp sin verbala hjärnhalva genomföra uppdraget.
Något år senare händer det igen; som att se en läkare och en patient i samma kropp säger ett vittne. 
Hur är det möjligt; vad är det som talar genom Siris ena kroppshalva? Känslor, minnen, trauman, stress, nervositet – OK, men varför är kroppen och hjärnan inte koordinerade?
Ett spörsmål som den nutida filosofin, psykologin, neurovetenskapen, lingvistiken och kognitionsvetenskapen är extremt upptagen av. Samt av frågan hur lika är vi djuren, vad är det specifikt mänskliga?
Häromdagen i SVT:s Vetenskapens värld redovisades nya forskningsrön som visar att neanderthalaren hade samma språkgen som homo sapiens och att alla européer och asiater bär på en del av neanderthalarens gener. Tryggt att veta, tänkte jag, att vi ärvt något av neanderthalarens styrka och överlevnadsförmåga.
Hustvedt säger för övrigt vid ett tillfälle att hon uppfattar alla skandinaver – dit hon själv hör som norska uppvuxen i USA – som stoiska, som exempel nämner hon vår förmåga att tåla kallt vatten (!)
Hustvedt har sedan barndomen haft svår migrän och ett tag tror hon att hon är en epilepsipatient. Hon gör genomgång av berömda författare som lidit av denna åkomma – Dostojevskij, Flaubert, Blake och många andra – och får veta att epilepsin förknippats med en särskild religiös egenskap. Hustvedt konstaterar att hon själv var ett glödande fromt barn och att hon fortfarande glöder men inte för Gud. Hon har alltid haft olika rösthallucinationer. Hon gör en omfattande genom gång av olika teorier alltifrån Charcots studier på hysteriska kvinnor vid Salpêtrière i Paris, som ledde Freud in på sina banbrytande studier. Hon läser filosofer och psykologer, dåtida och nutida; plöjer igenom tjogtals av forskningsrapporter om neurofysiologi samt en hel del behavioristisk psykologi, som sedan Skinners dagar fortfarande är rejält i svang på amerikanska universiteten.
Siri Hustvedt hävdar att Freud fortfarande är underskattad. Hon landar slutligen i någon slags commonsense: vi kan inte förneka vårt biologiska/genetiska arv men inte heller det vi sätt vi lever och väljer att använda våra kroppar och våra hjärnor. Och framför allt är våra jag är inte så stabila som vi i vardagen tror.
Jag sympatiserar starkt med hennes argumentation mot idén att människan är en tabula rasa, ett tomt och oskrivet blad, som enbart präglas av det psykosociala samspelet med andra människor, en mycket populär idé på 1970-talet, förfäktad av bland andra socialpsykologen George Herbert Mead. Vi föds faktiskt med en viss utrustning - förmåga till språk, inlevelse och empati.
Mot slutet av boken kommer Hustvedt in på läsningen av amerikanska filosofer som Daniel C Dennett och den spekulativa Julian Jaynes, som skrev ”The origin of consciousness and the breakdown of the bicameral mind”.
Bägge ger hon en mycket kortfattad och delvis missvisande bild av. Faktum är att Hustvedts tankar om vad som konstituerar det mänskliga jaget kommer väldigt nära en tes som Dennett förfäktar i en berömd essä, lätt tillgänglig på nätet, ”The Self as a Center of Narrative Gravity”, där han liknar jaget vid gravitationen och betonar vikten av att vi uppfattar oss själva som en sammanhängande berättelse. I avsikt att förbli just oss själva.
Men just för att Hustvedt förankrar sitt teoretiserande i sin uppväxt, sin norska familj och sin privata sjukdomshistoria – som hon modigt lämnar ut – blir ”Den skakande kvinnan eller historien om mina nerver” en spännande, välformulerad och för en bredare publik hyfsat lättläst introduktion till psykologins, neurofysiologins och filosofins mest brännande frågor.

Den skakande kvinnan eller historien om mina nerver

Siri Hustvedt
Översättning Ulla Roseen
Norstedts
Utkommer i dag
Gå till toppen