Kultur

Jämställdhetens praktik

Lotta Wendel har läst "Passionerad politik" av Cathrin Wasshede. Läs recensionen här.

Bild: Fotograf Göran Olofsson goran.olofsson3@comhem.se
Vid ambulerande marknadsstånd på festivaler runt om i landet, kan man köpa t-tröjor med texten ”Det fanns en tid när kvinnor var kvinnor, män var män - och fikus en krukväxt”.
Det finns en naturaliserad ordning som består i att kvinnor ska agera kvinnligt och känna begär till män. För män gäller det motsatta. Den amerikanska filosofen Judith Butler har beskrivit hur brott mot denna ordning skapar obegriplighet och oro, ja helt enkelt en mängd förbannade människor som köper t-tröjor.
Om man vill så finns det mycket att läsa om heterosexualitetens överordning och homofobisk ångest.
Däremot är det mera sällsynt med forskning som sätter ljuset mot de grupper som väcker sådana känslor, de som utmanar gränserna för kvinnlighet, manlighet och sexualitet. Därför börjar jag läsa Cathrin Wasshedes avhandling Passionerad politik med stor nyfikenhet.
Wasshede har djupintervjuat aktivister i den utomparlamentariska vänstern, en paraplybeteckning för en rad olika grupper: queeraktivister, djurrättsaktivister, anarkister, syndikalister och så vidare. Gemensamt för dem är att de är kritiska till det heteronormativa majoritetssamhället. De vill skapa en annan värld, där var och en kan uttrycka kön och sexualitet på sitt eget sätt. Wasshede undersöker hur aktivisterna förhåller sig till de normer och gränser som de möter såväl till andra vänster/alternativa grupper som till det omgivande samhället i stort.
Men det är tydligt i Wasshedes avhandling att de inte lägger särskilt mycket möda på att bemöta sådana homofoba uttryck som t-tröjorna står för. Utmejslingen av ett alternativt liv tar istället spjärn mot normerna i andra grupper inom vänstern, feminismen eller alternativrörelsen, vilka alla uppfattas som heteronormativa.
Det kan handla om bögar som inte får gå med i Första maj-tåget för att de antas ta fokus från klasskampen, eller lesbiska som är besvikna på den traditionella feminismens fokus på jämställdhet mellan kvinnor och män.
Vad utmärker då motståndet mot den heteronormativa majoriteten?
En av Wasshedes slutsatser är att könsgränserna är extremt tröga att förändra. Det gör det svårt att leva ett annat liv än majoritetssamhällets. Trots, som Wasshede uttrycker det, stora emotionella insatser och ett passionerat disciplinerande av självet, reproducerar aktivisterna alltsomoftast de strukturer som man vill göra upp med.
En manlig aktivist kan välja att klä sig i kjol, men det är inget enkelt val. Det sker med full vetskap om att omvärlden kommer att döma och inte bara det, också inför de andra i gruppen är det viktigt att fortfarande framstå som man, kjolen till trots. Lösningen kan vara att komplettera kjolen med ett helskägg, en lösning som också skapar legitimitet i gruppen eftersom den innebär en upplösning av könskategorierna.
För kvinnor är rakning av ben och under armarna ett dilemma. Hur hårig får man vara? Det alternativa idealet innebär att man ska vara naturlig och vägra skönhets- och hårvårdsprodukter och följaktligen också rakning. Men också det är ett laddat beslut. Normen om släta kvinnoben är så stark att hårigheten kräver tillvänjning. Man får betvinga äcklet inför sin egen och andra kvinnors behåring.
Att värja sig mot könsstereotyperna när det gäller viktigare saker än kroppens ytbehandling visar sig vara ännu svårare.
Det är männen som tar plats på mötena. Många har erfarenheter av buffliga män inom de egna leden, men deras sexism kan legitimeras genom att de är vänster.
I talet om kärleksrelationer finns en tydlig kritik mot heterosexuell tvåsamhet och kärnfamiljer. Men i praktiken väljer aktivisterna parförhållanden och svartsjuka eller brist på tillit gör att de inte lever i öppna förhållanden i större utsträckning än andra.
I teorin finns en politisk övertygelse om att begärsgränserna är flytande, att alla befinner sig i ett bisexuellt spektra. Flera försöker sig på relationer i strid med den läggning de identifierar sig med, men återigen visar det sig att vad som gäller i teorin inte alltid fungerar fullt ut i praktiken.
Wasshedes avhandling påminner om Carin Holmbergs klassiker "Det kallas kärlek", från 1993. Holmberg undersökte hur livspusslet såg ut för några unga politiskt medvetna par, som själva ansåg sig vara jämställda.
Resultatet var en beklämmande studie i kvinnlig anpassning och manlig nonchalans. Både Wasshede och Holmberg visar på problemen med att tillämpa teoretiska ideal i praktiken, även om Wasshedes resultat är mera nyanserat och mångtydigt.
Holmbergs avhandling kom så småningom i pocket, men de svårtillgängliga teoretiska avsnitten i Wasshedes avhandling gör att den riskerar att inte spridas utanför seminarierummen.
Synd i så fall.

Passionerad politik

Cathrin Wasshede
Bokbox förlag
Gå till toppen