Kultur

Shaws samtid i blixtbelysning

Jag funderar på att skriva en modern variant av pjäsen "Pygmalion" där Henry Higgins är en kvinna. Hon ska vara professor, styrelseproffs och politiskt sakkunnig medan den Eliza Dolittle hon fostrar är en 16-årig hemlös grabb som tillhör en tiggarliga från östeuropa. "Pygmalions" dramaturgi är en av de bästa någonsin när det gäller att skildra klass och identitet.
George Bernard Shaw skrev inte bara "Pygmalion", han var också med och grundade London School of Economics som nu tillgängliggör alla hans fotografier i ett digitalt arkiv under projektnamnet "Man and Cameraman". Till nästa sommar kommer vi att kunna bläddra bland hans samtliga 16 000 bilder från 1895 till 1950, tagna av eller föreställande Shaw.
”Om Velázques fötts idag skulle han ha blivit fotograf” sa Shaw till en fototidning i början av 1900-talet. Det är jag inte säker på, men om Shaw levt idag skulle han säkert ha varit bloggare. Han var en ivrig, kanske till och med besatt, amatörfotograf och skildrade sin omgivning både i bild och i sina dagböcker.
Gränserna mellan privat och offentligt har sannerligen förändrats. Hur många formella bilder kan det finnas av den mannen, tänker jag när jag ser de officiella porträtten av den skäggige Shaw. Kontrasten blir stor till de privata bilderna som inte tidigare varit publika – mycket trams, umgänge och märkliga kameraexperiment är det.
Shaw var känd för att ha en del obehagliga socialdarwinistiska åsikter men några forskare påstår att han var en tidig missuppfattad medlem av den ironiska generationen. Det är nästan så jag tror det när jag i flera av hans självporträtt ser honom driva med sin roll som ”uppburen författare”.
Gå till toppen