Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Jay höll för favorittrycket

Trots drogskandaler och kvinnoaffärer vann Jay Smith ”Idol 2010” i går, i en final som egentligen aldrig borde varit speciellt spännande.

Det har varit en ganska ovanlig ”Idol”-säsong. Tidigare år har det varit ett tämligen försiktigt gäng unga människor som sagt väluppfostrade saker, lett vackert för kamerorna och sjungit. Men denna den sjunde omgången har det varit lite sex, det har varit lite droger och en hel del rock'n'roll och det mesta av det har kommit från Helsingborg. ”Idol 2010” kommer att gå till kändishistorien som The Jay Smith Cirkus. Rubrikerna har handlat om döda ex-flickvänner, haschrökning och nu senast en omdiskuterad kärleksaffär med finalmotståndaren Minnah Karlsson.
Men man bör komma ihåg att Jays medverkan i ”Idol” har bjudit på mer än bara skandaler. Han har varit överlägsen. Han har inte hängt löst en enda gång. Han har klarat av att anpassa materialet till sig själv. Under resans gång har han dessutom lärt sig anpassa sig själv till materialet, utan att förlora sin särart. Det är häftigt. Det är också det som är programmets försonande drag. Att göra coverartister av unga människor är kanske bra tv men det är annars en skitdum idé. Att se hur en del av dem tar chansen att bredda sin repertoar och bli mer kompletta artister är däremot jättekul.
I finalen seglade Jay igenom Creeds ”Higher”, men fick välförtjänt stryk av juryn för det anonyma låtvalet. Ett lite arrogant svar på juryns kritik gjorde att man började oroa sig för fortsättning för humörmänniskan Jay. Men i tittarnas val, den gitarrmanglande covern på Madonnas ”Like a prayer”, vässade han slutet och gav rösten mer utrymme. Applåderna ville aldrig ta slut och juryn var tillbaka på helsingborgarens sida.
Efter att ha hört ett svagt rep i onsdags kändes det som om det skulle kunna gå hur som helst i vinnarlåten ”Dreaming people”. Nu gjorde han en något vassare insats i Christian Walzs ganska anonyma popballad.
Det var inte den promenadseger man kanske väntat sig av en tävlande som som konsekvent sopat banan med oppositionen. Minnah Karlsson har också gjort en resa värd att minnas. Hon åkte ut i en av de första delfinalerna, bara för att få en fribiljett in igen sedan Alice hoppat av. Comebacken med ”Twist & shout” var ett riktigt ”hallelujah moment”, för att citera en tidigare domare i ”Idol”.
Den var också hennes vassaste vapen i går kväll. Hennes röst svajade däremot betänkligt i egna valet ”What you waiting for”, en Gwen Stefanilåt som kan ha varit lite väl svårsjungen. Det hon gjorde med ”Dreaming people” räckte inte heller för att hota Jay.
Jay Smith har blivit otroligt populär, långt mer än tidigare ”Idol”-deltagare. Jag tror inte vi älskar honom för drogerna, för skandalerna eller för något av de andra snedstegen. Jag tror vi älskar honom för att han är lika imperfekt som vi själva är, lika tilltufsad, lika kantstött. Vi vet nog alla någonstans att hans misstag liknar våra egna. Jay har visat sig vara inte så mycket idol som människa. Och det är ju mycket, mycket mer spännande.
Gå till toppen