Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Familj

"Man blir klokare med åren"

Mikael Liljeqvist är konstnär. Han bor i ett funkishus i Glumslöv med Birgitta. De har varit gifta länge, sedan 1978.
Under konstrundan öppnar Mikael Liljeqvist ateljén i trädgården. "Många som är här säger att de ska börja med konst när de går i pension. Då är det ju för sent. Tänk om man får en hjärtinfarkt, då blir det inget av drömmen. Så förskräckligt!"Bild: Stefan Ed HD/NST
– Jag har inte orkat trixa med en massa relationer, det är skönare med en. Så slipper man fälla upp tuppkammen så ofta, säger han med ett snett leende.
Birgitta Liljeqvist är också konstnär, vilket enligt Mikael är mycket bra eftersom det ger en ömsesidig förståelse för behovet att vara ensam, gå in i en kreativ process.
– Ens stora problem som konstnär är att hitta en balans mellan drömlivet och familjelivet.
Konsten har alltid varit självklar i Mikael Liljeqvists liv. Föräldrarna var uppmuntrande, men som många föräldrar oroade de sig för att han skulle bli fattig. Det blev han, åtminstone periodvis, vilket han lugnt kommenterar med att kreativiteten mår bra av det.
– Magen ska inte vara proppad med ostar och vin. Men sen ska man ju inte heller vara hungrig.
Han har gjort många offentliga utsmyckningar. De finns bland annat på Landskrona kyrkogård, i Lunds stadspark och i Eneborgs park i Helsingborg. I samband med den ekonomiska krisen runt 1990 blev det svårare att sälja till kommuner. Då utbildade han sig till möbelsnickare. Han har också haft inkomster från jobb som bild- och slöjdlärare i Landskrona och Helsingborg. Allt för att slippa kompromissa när det gäller konsten.
Mikael Liljekvist gör chai-te och ställer fram dadlar. Över det snötäckta balkongräcket på andra våningen ser man havet. På soffbordet ligger David Lynchs senaste bok om kreativitet och meditation, en stor inspirationskälla. När Lynch nyligen var i Stockholm satt konstnären från Glumslöv i publiken.
– Idéer kommer djupt inifrån. Man måste vara beredd att fånga dem när de bubblar upp till ytan. Boken handlar om det. Ju mer medveten man är om sitt medvetande desto lättare har man att fånga upp idéerna.
Sedan en kompis drog med en något motvillig Mikael Liljekvist på en meditationskurs i Stockholm på 1970-talet har han mediterat varje morgon.
– Tankens kraft är stark. Därför måste man ge akt på sina tankar, rensa upp bland dem.
Mikael Liljeqvist har starka åsikter om hur man bör leva. Eller fel, han har starka åsikter om det mesta. Om kreativitet, om skolan, om snåla människor, om hur man som konstnär bör ta ansvar.
– Moral är viktigt. Som konstnär är man en offentlig person och då måste man ta ansvar för vad man gör.
Till de roligare uppdragen räknar han omgörningen av Dalhems centrum för fem år sedan. Han arbetade tillsammans med skolbarn och funktionsnedsatta. Med viss stolthet berättar han att inget av de sex konstverken har blivit vandaliserat, tack vare de boendes delaktighet tror han själv.
Han talar om konsten som ett sätt att hitta sig själv, att få veta vem man är. Som svar på varför det är så viktigt gör han en av många liknelser.
– Vi är som skepp på ett hav. Om man har kastat ankar, om man är förankrad i sig själv, då ligger man bättre när det gungar. Har man inget ankare dimper man lätt in i klipporna.
Ateljén ute i trädgården är välstädad inför fredagens firande. Mikael Liljeqvist visar målningarna han just nu gör på stora masonitskivor. Aldrig duk eftersom han tycker att dyrare material kan fungera hämmande. Med en duk för 400–500 kronor vågar man inte experimentera.
Prestationstänkande försvinner uppenbarligen inte med ålder och erfarenhet.
– Nä, absolut inte. Konstnärer har scenskräck precis som skådespelare. Tänk dig själv att du på morgonen står framför en vit duk som ropar "du kan inte!". Det är en ständig kamp. En kamp som kräver ett jäkla självförtroende.
Aktuell: Fyller 60 år fredag 10 december
Bor: I hus i Glumslöv med Birgitta Liljeqvist och en katt. De två barnen, 21-årig dotter och 24-årig son, är utflyttade.
Är rädd för: "Mig själv. Att jag ska hitta på nått som ger mig problem. Ibland blommar idéer ut så det blir för mycket."
Blir arg på: "Människor som är snåla och snikna och oärliga. Jag är noga med att vara tvärtom. Jag lyckas inte alltid, men försöker."
Om att fylla 60 år: "Det är bra. Man blir klokare med åren. Förut satte jag igång och högg och högg i en sten och sen var det bara att kasta. Nu tänker jag mig för innan jag börjar, om det är värt att lägga energi på. Det är bättre. Galenskapen finns ju ändå kvar!"
Så firas dagen: "Med familj och vänner på vernissage och fest i hemmet".
Gå till toppen