Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Från Moberg till Linderborg

Marie Pettersson tillbringade två seminariedagar i Lund med frågor om arbetarlitteraturens väsen, historia och samtida funktion.

Vad är arbetarlitteratur? Associationerna går till guldåldern på trettiotalet, till paret Lo-Johansson, Fridegård, Martinson, till strävsamma statare, vägglöss och fattigdom.
Till realistisk prosa i opposition mot den borgerliga bildningsromanens hegemoni.
Eller så tänker man kanske på samtidslitteraturen, på populära skildringar av modern fattigdom, av klasskamp och utanförskap hos Susanna Alakoski, Åsa Linderborg eller Torbjörn Flygt?
När man ska ge sig på att definiera begrepp blir det alltid mer komplicerat än vad det först verkade. Arbetarlitteratur? Rör det sig om litteratur skriven av arbetare? För arbetare? Om arbetare?
Har arbetarlitteraturen en speciell estetik, en viss form, ett särskilt budskap? På vilket sätt kan man egentligen klumpa ihop säg Jan Fridegård med Tony Samuelsson med Lo Kauppi? Nja det låter sig förstås svårligen göras, det är inte lätt att hitta en röd tråd, varken mellan författarna, texterna eller läsarna.
När man på Språk- och Litteraturcentrum i Lund anordnade en tvådagars nordisk konferens kring arbetarlitteratur ville man både nyansera och fördjupa bilden av vad arbetarlitteratur är, vilken ställning den har, vilka olika uttryck den tar sig – och inte minst hur den kan komma att se ut i framtiden.
Ett stort antal forskare var inbjudna att hålla kortare föredrag i ämnet. Åsa Arping från Göteborgs universitet inledde konferensen med en föreläsning där hon problematiserade de senaste årens kassasuccéer som "Mig äger ingen" och "Svinalängorna". Är det inte så att dessa böcker, genom att de i sitt identitetsskapande exploaterar skillnader därmed också bidrar till en stigmatiserande bild av arbetarkollektivet, frågade sig Arping.
Hon efterlyste författare som dekonstruerar arbetaridentiteten på samma vis som till exempel Jonas Hassen Khemiri eller Marjaneh Bakhtiari gjort med identiteten ”invandrare”. Arping hänvisade till filosofen Slavoj Žižek som menar att vi behöver ett mer radikalt begrepp för det proletära subjektet. Hur kommer 80- och 90-talisterna formulera sin erfarenhet av kamp och motstånd, frågade Arping och lyfte fram Kristian Lundbergs "Yarden" som ett exempel på hur detta nya proletära subjekt skulle kunna gestaltas.
Hon såg också lyriken som en föregångare, och menade att poeter som Johan Jönson, Jenny Wrangborg och Helene Rådberg ”återanvänt vreden som bränsle” och låtit moderna proletära subjekt komma till tals.
Annars var sociologen Beverly Skeggs teoretikern för dagen.
Skeggs, vars kategori ”respektabilitet” ses som ett nyckelbegrepp för att definiera klasstillhörighet. Att bli respektabel – det kan handla om att klä sig rätt, att hålla på sig sexuellt, att ha de rätta accessoarerna eller att tala i rätt språklig kod – blir viktigast för den som riskerar att betraktas som icke-respektabel.
”Först när jag läste Beverly Skeggs förstod jag vad vi egentligen sysslade med, jag och min mamma, när vi städade varje fredag och sedan klädde oss fina”, påpekade Tiina Rosenberg i sitt föredrag om Lo Kauppis scenkonst: genom städning hålls släktens alla alkoholister och missbrukare på avstånd. ”Rent ska den fattige ha, rent och snyggt” skriver Moa Martinson i "Kvinnor och äppelträd" (1933) och visst löper det en röd tråd ända fram till pappa Leifs ansträngningar att hålla hans och dottern Åsas hem representativt och rent i Åsa Linderborgs "Mig äger ingen" (2007).
Ett annat viktigt spår under konferensen handlade om arbetarlitteraturens position i skolundervisningen.
Vad händer med självbilden när de teoretiskt inriktade eleverna socialiseras in i ett medelklass-vi och tvingas glömma bort sina egna erfarenheter? Den frågan ställde Gun Malmgren, professor i litteraturvetenskap vid Lunds universitet.
Och hur fortplantar sig detta sedan till den litteraturvetenskapliga forskningen i allmänhet?
Anna Williams från Uppsala universitet problematiserade den akademiska kroppen, den som vi alla kunde se framför oss i hörsalen på Språk- och litteraturcentrum, och som är vit, medelklassig – och ganska gråhårig.
Williams menade – återigen utifrån Beverly Skeggs – att vi måste identifiera andra berättelser som avviker från medelklassnormens bild av hur sådana berättelser ska se ut, och till det behövs kanske också forskare från andra samhällsklasser.
Att grundskolan helt koncentrerar sin undervisning kring arbetarlitteraturens konvenanskanon – ”fem författare vars namn vi knappt behöver nämna” suckade Gun Malmgren (och syftade på Lo-Johansson, Fridegård, Martinson, Johnson och Moberg) ses i sammanhanget som ett stort problem. ”Det är ju för att förändra detta som vi överhuvudtaget existerar som forskare”, konstaterade Malmgren.
Kanske gav hon därmed också ett indirekt svar på min inledande frågeställning om vad arbetarlitteratur är.
Den nya arbetarklassen – papperslösa invandrare, bärplockare utan kollektivavtal, de filippinska hamnarbetarna i Kristian Lundbergs"Yarden" – behöver en ny sorts arbetarlitteratur, och begreppet mår –liksom de flesta genreindelningar och litteraturvetenskapliga termer –bäst av att ständigt vara föremål för diskussion, forskning ochomdefiniering.
Fotnot: Konferensen om Nordisk arbetarlitteratur gick av stapeln på Språk- och Litteraturcentrum på Lunds universitet den 9-10 december.
Gå till toppen