Fjärilar fladdar på båda sidor Sundet just nu. På Malmö opera visar man en uppsättning som hade premiär på Savonlinna operafestival i somras, en originaltrogen och underhållande version där scenografi och sopranen Kyanghae Kang i titelrollen var höjdpunkter och där Joachim Bäckström fick hoppa in och rädda dagen sedan förstetenoren Thomas Piffka blivit sjuk.

Knappt en vecka senare hade så Det Kongelige premiär på sin tolkning av Puccinis snyftare, en berättelse om en japansk kurtisan, hennes trolösa älskare och deras gemensamma barn.

Inte heller den premiären kunde genomföras utan ett visst mått av dramatik. Regissören Lars Kaalund fick ta över produktionen så sent som i slutet av augusti sedan Stephen Langridges scenografiidéer visat sig ogenomförbara.

Jämförelser mellan de två uppsättningarna är ofrånkomliga, även om förutsättningarna för en regional opera som Malmös är dramatiskt annorlunda jämfört med nationalscenen i Köpenhamn.

Lustigt nog är de som inverterade spegelbilder av varandra. Mycket av det som är bra i Malmö är mindre bra i Köpenhamn.

Det första man lägger märke till är scenografin. Medan man i Malmö har byggt en stiliserad bild av en japansk trädgård mot en fond av sten, avskalat och enkelt, har man i Köpenhamn smällt ihop ett träschabrak ovanpå vilket Butterflys lusthus tronar. Ovanför alltihop hänger världens största rislampa, med en öppning i botten stor nog att svälja den lilla runda byggnaden. Snölandskapet i fonden bidrar knappast till en djupare förståelse av berättelsen.

Genom att välja bort premiären, valde jag Anna Margrethe Dahl som Cio-Cio San framför förstasopranen Maria Luigia Borsi. Det kan ha varit ett misstag. Dahl har en hård, wagnersk klang i sin röst och passar betydligt sämre som 15-årig kärlekskrank flicka än motparten i Malmö, Kyunghae Kang.

Däremot har den unge Richard Bäckström inte mycket att sätta emot Antonello Palombi. Palombi väckte stor uppmärksamhet vid sin La Scala-debut 2006, då han fick hoppa in som Radames sedan Roberto Alagna buats av scenen, ett framträdande som mottogs varmt av den hårda Milano-publiken. Det är inte svårt att förstå varför.

I Danmark ser han ut som en sleazy sexturist och hans överspel är sagolikt underhållande, men hans dramatiska tenor – som har jämförts med Pavarottis – är stor, varm och mångfacetterad. Han sjunger som om det inte kostade honom någon ansträngning alls. Det är verkligen läckert.

Det är också operakapellets musik. I Malmö var glädje och kraft ledorden. Här kompletteras det med en fyllig, lite dov klang, där varje detalj mejslas ut. Det är exakt utan att bli statiskt, kraftfullt utan att förlora ömheten.

Henry Akinas tolkning av berättelsen är formmedveten men knappast speciellt originell. Lars Kaalunds är mer problematisk. Han låter fru Pinkterton ge sin vedervärdige make en örfil och marschera iväg. Sjöofficeren springer tillbaka till sin älskade Butterfly, men hon har redan valt den hedersamma döden framför ett liv i vanära. Pinkerton sträcker sig då mot barnet. Han väljer kärleken framför konventionen.

I dessa postkoloniala tider är det lätt att se Puccinis verk som en kritik mot västerländska mäns syn på kvinnor från andra kulturkretsar som sexleksaker.

Jag medger att analysen inte är den mest djupsinniga, men den fungerar. Att då låta Pinkerton ändra sig i slutscenen förvandlar dock hela berättelsen till en ganska bilig ”amor vincit omnia”-melodram. Det blir inte speciellt smickrande.

Ska man gå den vägen, kan man lika gärna låta Butterfly överleva sitt självmord och ge hela operan ett Hollywoodslut.

Musik: Giacomo Puccini

Libretto: Luigi Illica, Giuseppe Giacosa efter en roman av John Luther Long.

Regi Lars Kaalund

Medverkande: Anne Margrethe Dahl, Antonello Palombi, David Kempster med flera.

Det Kongelige, Köpenhamn