Det fullkomligt ångar av frustration och aggressiv vilsenhet. De lever ett liv som saknar såväl riktning som några egentliga mål. De hittar inte längre. Bäringen i samtiden har gått förlorad. Kartorna har ritats om; de yttre såväl som inre. Kommunismen har kollapsat. Kapitalismen har slagit över till hänsynslös turbofart. Alla värderingar och ideal har börjat snurra som en kompass intill en kraftig magnet. De är ännu någorlunda unga, så sakteliga på väg att fylla ut och växa in i vuxenhetens medvetande och ansvar. Men inte nu. Inte ännu! De vill fortfarande ännu en tid leva kvar i det gränsland de lyckats skapa åt sig själva, ett gränsland någonstans mellan det underjordiska och det vardagsgrå, mellan vägran att vara delaktiga och lydig inordning i ledet.