Det fullkomligt ångar av frustration och aggressiv vilsenhet. De lever ett liv som saknar såväl riktning som några egentliga mål. De hittar inte längre. Bäringen i samtiden har gått förlorad. Kartorna har ritats om; de yttre såväl som inre. Kommunismen har kollapsat. Kapitalismen har slagit över till hänsynslös turbofart. Alla värderingar och ideal har börjat snurra som en kompass intill en kraftig magnet. De är ännu någorlunda unga, så sakteliga på väg att fylla ut och växa in i vuxenhetens medvetande och ansvar. Men inte nu. Inte ännu! De vill fortfarande ännu en tid leva kvar i det gränsland de lyckats skapa åt sig själva, ett gränsland någonstans mellan det underjordiska och det vardagsgrå, mellan vägran att vara delaktiga och lydig inordning i ledet.

De bär inte sin vilsenhet och sina brustna illusioner med någon större värdighet. Till det är de alltför barnsliga; deras protester är mer formulerade som gnäll än som genomtänkt kritik. Deras högsta önskan är ändå att bilda ett band, där de driver omkring i Berlin och ofta sitter och spelar i tunnelbanan för att få ihop pengar till kvällens fylla.

Petr Bém har lämnat Prag, och hans tid i den tyska storstaden skildras i debutromanen ”Himmel under Berlin” av Jaroslav Rudiš (född 1972). Sedan ett par månader hänger Petr Bém ihop med Pancho Dirk, eller Dirk Müller som han egentligen heter, och sover över hemma hos honom på Zelterstrasse. Tillsammans med Katrin bildar de bandet ”U-Bahn”, de spelar ”DDR-punk”, en musikstil som de anser att de själva skapat men som bara är ett eko, en tarvlig korsning mellan Ramones och Iggy Pop.

Det går att läsa”Himmel under Berlin” på flera sätt. Som en traditionell utvecklingsroman, som en ganska typisk skildring av en deppig grabb som gillar att driva omkring och inför andra – helst då av det motsatta könet – kokettera med sin svartsyn och iskalla cynism bakom vilken det nästan alltid döljer sig en ängslig, räddhågsen och omogen liten pojke. Det går att se hans flytt – eller rentav flykt – till Berlin, hans vägran att inordna sig, som en mer medveten protest.

Men det finns andra inslag i romanen, av avsevärt större intresse. Petr Bém och Pancho Dirk är inte enbart obekväma i samhället. De är kritiska till mycket av vad som sker, och vad som har skett, i de forna Öststaterna. Huvudpersonen Petr, ser hur den ohämmade kapitalismen fullkomligt deformerar och förstör det samtida samhället, hur den till exempel kramar varenda euro ur musikindustrin och därmed dömer en hel generation till att försöka överleva genom att skapa repriser på den musik som redan har bevisat att den säljer. Människor förvandlas till varor, de reduceras till konsumenter. Mot detta vill han göra uppror. Han har egna idéer, tankar och en stark drift att skapa något originellt.

Här vidrör Jaroslav Rudišen av vår tids stora och laddade frågor iEuropa, en samtida krutdurk. I de forna Öststaterna, efter decennier av stenhårt förtryck och blodiga utrensningar, finns det ingen reell möjlighet för samhällskritiken, den stora och fullt berättigade vreden och upprördheten över hur ländernas ekonomi dräneras och folken blir allt fattigare, att hitta politiska framkomliga vägar åt vänster. Där står den raserade Muren i vägen, inte enbart symboliskt.

Därmed söker sig missnöjet och kritiken, inte sällan riktad mot regeringar med starka kopplingar bakåt till Sovjetväldets dagar, med en sorts tragisk nödvändighet andra vägar. Fascistiskt anstrukna rörelser, de fatala ideologierna som blixtsnabbt tenderar att växa fram i alla politiska tomrum, lockar genom att de vågar tala klarspråk om korruption, maktmissbruk och de växande klassklyftorna.

Petr Bém i Jaroslav Rudiš roman ”Himmel under Berlin” – vars titel självfallet anspelar på Wim Wenders klassiska film ”Himmel över Berlin” – lockas nu inte av fascismen eller andra totalitära rörelser. Men det finns ett tomrum i romanen, en frånvaro, som är minst lika betecknande. Upproret kan inte formuleras i ord, det finns inget språk kvar som duger till att kritisera makten. Där blir tunnelbanan, det illegala livet som levs under själva staden, en sorts substitut.

Underjorden, tågtunnlarna och de kalla perronger, erbjuder en alternativ tillvaro. En ort dit samhällets regler och krav inte förmår att nå med sin konsumtionsdefaitism och materiella likriktning. Kanske finns det där nere rentav en parallell värld, befolkad av människor som flytt vardagen och dess växande förtryck, och omöjligheten att leva i ett utanförskap. En man, som Petr Bém stöter flera gånger, klädd i en brun, lång läderrock får honom att undra om denne man är ”en av dem som de flesta inte såg, en av dem som inte längre var människor, eller bara till hälften, eller hur man ska säga: kort och gott en av dem som stannade kvar i tunnelbanan”.

I Prags gränder vandrar samtidigt Honza Beneš tillsammans med sin åldrande far Ivan planlöst från den ena krogen till den andra under intensiva samtal som rör sig hit och dit, vindlande genom gamla minnen och nyligen inträffade händelser. Det är i den imponerande och underfundigt humoristiska romanen ”Föräldrar och barn” av Emil Hakl (född 1958) som vi möter det på många sätt udda paret. Far och son tycks inte ha så mycket gemensamt, förutom två intressen: kvinnor och drickande.

Genom alla minnen, som inte minst fadern Ivan Beneš drar upp och berättar, bildar romanen en form av tillbakablickande krönika, en berättelse om krigen, förtrycket, de etniska motsättningarna som senare ledde fram till ännu fler krig. Men perspektivet förblir vardagligt och högsta grad konkret.

Emil Hakl är en författare som är ytterst medveten om att – som en stor tysk tänkare skrev – historien trycker som en mara på de levandes hjärna. Tjeckiens tragiska och blodiga historia finns närvarande på ett givet, men inte alltid explicit formulerat sätt i det han skriver. Det ger relief och djup; det skapar en fond som ger romanen en mer laddad och vidare räckvidd.

Fadern Ivan, som är pensionerad sedan några år men tjänar då och då litet extrapengar genom att hoppa in som guide på Zoo, har en ganska krass och högst pragmatisk världssyn, präglad av naturvetenskapliga fakta mer än filosofiska teorier eller ideologier. Han har inte många illusioner kvar som kan krossas, men kanske – trots allt – en och annan liten dröm som han går och suger på som en söt karamell. När sonen frågar, som han oftast gör när de träffas, om det hänt något nytt sedan sist, är svaret givet: ”Det har inte hänt nåt nytt i världen på två miljarder år, allt är bara variationer på temat kol, väte, syre och kväve”. Efter den kommentaren vandrar de sakta iväg, sida vid sida i skymningen, mot Trojapalatset som de rundar och går vidare mot gångbron över Vltavas vatten och korsar Kejsarön och vandrar vidare in i Stromovparken.

Det är inget fadersuppror som skildras, ingen uppgörelse mellan en vuxen son och hans på många sätt tvärsäkre och orubblige far. De befinner bortom den sortens problem. De pratar med varandra som om de vore vänner, trots att deras relation inte saknar det tunga bagage som de flesta fäder och söner bär på. Men visst är det litet besvärande att hans far pratar så högt på krogarna de besöker. Han har alltid ett tonläge som ligger exakt mellan ett vanligt samtal och ett rejält gräl.

Är det möjligt att det vid sidan av det Prag som far och son Beneš tar sina promenader genom, där de just nu slinker in på en pub för att dricka ännu fler öl och några glas enbärslikör, finns ett annat Prag, ett okänt land som existerar parallellt med den kända och synliga verkligheten? Det är hur som helst förutsättningen för Michal Ajvaz (född 1949) roman ”En annan stad”.

Huvudpersonens upptäckt av denna främmande stad börjar helt oskyldigt när han i ett antikvariat på Karlovagatan mitt emot Salvátorkyrkan råkar få syn på en mörklila bok i ett vackert sidenband, skriven på ett språk han aldrig tidigare sett. Det liknar inget annat känt språk, får han senare veta när han rådfrågar en expert på universitetsbiblioteket. Boken leder honom vidare och snart öppnar sig den andra, osynliga världen, denna parallella existens. Den som finns där men som endast några få kan se.

Han utkämpar en kamp mot en haj på liv och död, gatorna är fulla av fiskar, han får en dryck som gör det möjligt för honom att flyga, han träffar en man som äger en recitationsfågel som kan läsa upp hela det stora nationaleposet "Den brutna skeden", vilket är mer omfattande än ”Iliaden” och ”Odyssén” tillsammans. Han träffar i den vanliga världen Klára och hennes far som är kypare. De arbetar båda två på det kafé han brukar besöka. I den andra verkligheten heter Klára Alweyra och hennes far är överstepräst.

”En annan stad” har alldeles för mycket av meningslöst och krampaktigt fabulerande över sig för att passa min smak. Med litet god vilja kan man se romanen som en protest mot det avtrubbande vanetänkandet, den oförmåga att verkligen se vad som finns runtomkring oss och som en hyllning till fantasins makt.

Tillsammans visar likväl dessa tre romaner tydligt på bredden och mångfalden i dagens modern tjeckiska prosa. De är utgivna av det nystartade förlaget Aspekt som även framöver kommer att inrikta sin utgivning på tjeckisk litteratur. Det är en minst sagt välkommen och behövlig utgivning. Den tjeckiska litteraturen är rik och befinner sig helt uppenbart i ett nytt och spännande utvecklingsskede.

Och genom att introducera Emil Hakl på svenska och ge ut den smått briljanta romanen ”Föräldrar och barn” har Aspekt redan gjort en insats av bestående värde.