Det råder operafeber i ett snöigt Köpenhamn. Även på vägen till Operaen på Holmen, Köpenhamns stora hus vid hamninloppet, var Anna Netrebko närvarande genom en tv-intervju som visades på chaufförens lilla skärm.

Historien är också lite av en Askungesaga. När Netrebko studerade vid konservatoriet i St Petersburg städade hon på den legendariska Mariinsky-teatern. Där upptäcktes hon av dirigenten och operachefen Valerij Gergijev, som kände igen sin tidigare städerska och blev hennes röstlärare.

Efter roller på Kirov-operan gav hon sig ut i världen och är nu en av de odiskutabelt bästa sopranerna i världen. Hon gör två föreställningar som Mimi i Köpenhamn för en okänd men förmodligen hög summa. Inte helt okontroversiellt, eftersom hennes ankomst annonserades på en presskonferens där det samtidigt avslöjades att 35 anställda fick sparken på grund av vikande biljettförsäljning.

Kanske är det ett genidrag. Det kongelige får publicitet och stjärnglans, samtidigt som man gjuter nytt liv i Mikael Mellbys drygt elva år gamla ”La bohème”. Den och Puccinis andra snyftare ”Madame Butterfly”, som nu går parallellt, är normalt publikmagneter och skulle kunna bättra på publiksiffrorna.

Men det ska mycket till för att locka folk till Mellbys ”La bohème” när nu Netrebko försvunnit vidare ut i världen efter hennes två specialframträdanden.

Tolkningen, som ser ut att försöka efterlikna en 50-talsmusikal i Technicolor i faux realism, färgsättning och det myllrande dansnumret i andra akten, lägger inte mycket till de versioner av dramat man redan sett. De fattiga bohemerna håller sig varma med vänskap och elden från sitt brinnande geni. Deras lidande blir lika overkligt som Elizas fattiga kompisars i filmversionen av ”My Fair Lady”.

Inte heller musiken fungerar riktigt. Det kongelige kapel under Marc Piollet har viljan och kraften, men det finns något osäkert i tempot. Det låter som om Piollet försöker anpassa sig till sångarna istället för att böja dem efter sin vilja. Några missar i träblåset kan man väl stå ut med, men när flytet i Puccinis partitur aldrig infinner sig blir det inte så njutbart.

Det är kanske att spekulera väl fritt om man gissar att det är Anna Netrebkos närvaro på scenen som skakar Piollet. Mimi är en av hennes signaturroller och det finns en fantastiskt säkerhet i hennes frasering. Kombinerat med en fyllig, mångbottnad röst som värmer själen framför allt i hennes ömsinta "O buon Marcello, aiuto!" i tredje akten blir hon en naturlig centralpunkt, mot vilken de övriga har att mäta sig. Hon dör vackert utan att ta överspelet in i komiken och Sono andati-duetten med Rodolfo är vacker som en dag.

Men stjärnan är inte den enda som strålar bland sångarna. Gisela Stille gör en uppkäftigt fräck Musette med viljestyrka i klangen medan Ludvig Lindström träffar den sorgsna tonen perfekt i Collines Vecchia zimarra. Premiärpubliken var oerhört generös mot Per Lodahls Rodolfo efter "Che gelida manina" och han hade verkligen en vacker klang, men jag var nästan mer förtjust i Palle Knudsens varma, rika baryton och hans tillbakahållna spel.

Netrebko fick välförtjänta stående ovationer, men precis som i föreställningen var hon noga med att inte skymma sina medsångare. En diva utan divalater. Mycket tilltalande.

Musik: Giacomo Puccini

Regi: Mikael Mellby

Medverkande: Anna Netrebko, Peter Lodahl, Gisela Stille, Palle Knudsen.

Operaen på Holmen, Köpenhamn