Det är svenskt femtiotal. Kriget är redan reducerat till blott ett otäckt minne hos de äldre. Folkhemmet byggs så det knakar. Landets välstånd växer. Det gamla och murkna ska rivas; ett nytt och tjänligare samhälle ska byggas. Fattigdomen, trångboddheten och nöden ska utrotas med hjälp av omfattande reformer och standardiserade diskbänkar. Annars är det, som vanligt, bandy på vintrarna och fotoboll på somrarna. En doft – falsk eller inte – av idyll och okuvad framtidstro sprider sig kring det svenska femtiotalet. Det är en tid av förändringar, men också en tid för drömmar om en bättre framtid för folket.

Alltmedan landet förändras förblir sig dock det lilla livet likt. Dagarna radar upp sig enligt ett återkommande mönster som föds nytt varje morgon. Familjen är inte fattig, ingen behöver gå och lägga sig hungrig. Men där finns aldrig några pengar över när livets nödtorft är införskaffat och räkningarna till handlarna och hyran är betalda. Nu är det nyårsafton 1953. Han ligger i sin säng, han har svårt för att somna – som om han på något sätt visste vad som skulle hända. Martin är ännu inte fem år fyllda och denna kväll kommer hans liv att förändras i grunden och för alltid. Den två år yngre brodern Kent sover redan. Familjen bor i ett dragigt gammalt ruckel till hus på Bastugatan 3, där det varken finns varmvatten eller badrum. På vintrarna blir lägenheten ordentligt nerkyld under nätterna och det tar lång tid att med om morgnarna elda ut den råa, kalla luften.

Ingen vet varför hans far Axel Tallid, trettiofyra år gammal kontorist, ger sig ut den kvällen. Men han kommer aldrig tillbaka. På morgonen får Martin veta att det skett en olycka. En bil har råkat köra på fadern så att han hamnade under tåget. Likresterna, som samlats ihop för hand däruppe på banvallen, är allt som återstår av fadern.

Upptakten till Björn Öijers debutroman Pappa kommer snart är dramatisk. Förlusten av fadern sätter outplånliga spår i hans själ, formar honom och förändrar hans syn på såväl sig själv som omvärlden. Även om det är en insikt som till fullo drabbar honom först senare i livet.

Annars skildrar Björn Öijer en ung pojkes uppväxt i Linköping med stor inlevelse och stark närvarokänsla. Det är bråk med grabbarna i grannhusen, ganska systematiska snatterier, mer ordinära busstreck, några skräckfyllda veckor på ett sommarkollo där personalen är närmast sadistisk, det är den eviga och plågsamma astman han lider av.

Bilden av modern Anna förblir en aning otydlig – eller snarare tvetydig – i konturerna. Hon har en stark beskyddande och omhändertagande sida. Men som en mörk underström genom hela romanen går hennes frustration över sitt förlorade liv, sina förlorade möjligheter; livet har, som hon ser det, bedragit henne på den framtid som en gång var hennes – ibland tycks vansinnet lura skrämmande nära. Men hon är fortfarande en ung kvinna. Hon har kvar sina drömmar även om de, bedrövligt nog, inte leder henne längre än till förstulna nätter med den mycket äldre och gifte Bengt Ernryd, kriminalinspektör till yrket, då pojkarna hör hur den gamla ottomanen ute i köket knarrar och gnisslar ovanligt våldsamt.

Det är först när Martin är elva år och går i fjärde klass som sanningen om hans fars död – dessutom av misstag – avslöjas för honom. Hans värld går i spillror. Han fylls av en aggressivitet som han får svårt att hantera.

Björn Öijer – som tidigare skrivit en mängd filmkritik och varit verksam inom fackförbundspressen, inte minst som chefredaktör för Siftidningen och senare Kollega – berättar denna uppenbart starkt självbiografiskt färgade historia på ett rak, okonstlat språk, som närmast för tankarna till den klassiska arbetarromanen. Björn Öijer har samtidigt en ovanligt fint utvecklad känsla för de enskilda ordens valörer och hans prosa är ovanligt rik, uttrycksfull och intensiv.

På ett ställe avviker han en aning från tidsramen, och blickar framåt i tiden då hans rödhårige lillebror blivit ett av de stora namnen i svensk poesi – Bruno K Öijer – och i en dikt fångar tillfället då morfadern i julklapp gett honom ett Märklintåg och kakelugnen värmer och i poesins metafor får anta formen av vitklädd drottning. Morfadern spelar överhuvud taget en viktig roll för den unge Martin. Johannes Levin, frisör till yrket och med egen salong på Storgatan, är en varmt tecknad karaktär, han framstår genom hela romanen som vänlig och ovanligt omtänksam man, i många avseenden blir han ett substitut för den förlorade fadern.

Till slut når det moderna samhällsbygget, ingenjörernas svenska folkhem, fram även till familjen Tallid. Deras hus ska rivas. Där ska beredas plats för ett modernt tryckeri åt Östgöta Correspondenten.

Avhysningen – vilken modern in i det längsta vägrar att acceptera – och det brutala rivandet av barndomshemmet blir till en symbolisk slutpunkt för romanen ”Pappa kommer snart”.

Björn Öijer