Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Nyheter

En barndom med Führerväder

På 80-talet besökte han sin syster och fick dricka kaffe under ett porträtt av Adolf Hitler. Ett decennium senare väcktes han av marschmusik hos sin far i Berlin. Folke Schimanskis familj slets itu av nazismen. Nu skriver han på en självbiografi. Och frågan är: kan en barndom med "Führerväder" vara en lycklig barndom?

Det brukade sitta ett silverfärgat hakkors i toppen av granen. Men den här sista julen fick de nöja sig med en nödgran. En bordsgran som lyste med bara fyra ljus – utan svastika.
Det var julen 1944 och de var i byn Kruschdorf, deras tillflyktsort i öst sedan det hade börjat falla bomber över Berlin. Det skulle bli sista gången som familjen Schimanski var samlad. De var pappa Hans från Tyskland, mamma Greta från Sverige och barnen Vera och Folke, födda och uppväxta i Berlin. Folke Schimanski var sju år, men han minns känslan runt bordet.
– Det var vemodigt. Vi kände på oss att det var sista julen. En månad senare kom ryssarna.
Familjens flykt ledde dem tillbaka till Berlin. Därifrån kunde de – pappa Hans stannade kvar i Tyskland – resa till Sverige med Folke Bernadottes Vita bussar. På kvällen den 6 april 1945 kom färjan till Malmö. De hade rest genom mörklagda städer. Folke Schimanski minns det som om Malmö strålade av ljus. Han såg en upplyst godisautomat från bussfönstret och kände att han kommit till himlen.
Vi träffas 65 år senare i ett radhus i Ramlösa. Folke Schimanski och hans sambo Vivi Karlsson har precis firat en helt annan jul. De är trötta sedan barn och barnbarn precis har lämnat huset. Folke Schimanski är nu 74 år gammal. Under sitt liv har han arbetat som journalist och författare. På 60-talet jobbade under ett par år på FN:s biståndskontor i Teheran. Under 00-talet engagerade han sig politiskt för Junilistan. Men under alla dessa år har förhållandet till familjen hängt över honom. Han berättar nu sin historia med blicken riktad åt sidan, uppe i sina egna tankar. Vivi hjälper till att minnas.
Innan intervjun har Folke Schimanski mejlat oss en tidsaxel. Den första punkten lyder ”1936 – jag föds”. Den andra: ”1937 – far blir medlem i NSDAP. Scharführer i SA”. Folke Schimanski växte upp i Berlins mest nazistiska stadsdel, Steglitz. Pappa Hans var ingenjör vid Siemens. Den 20 april, när Hitler fyllde år, hängde det hakkorsflaggor från alla fönster i Steglitz. Då sa man att det alltid var sol, det var ”Führerväder”.
– Jag minns det som en lycklig tid, säger han.
Flera år in i kriget har han ljusa barndomsminnen. Han minns glada cirkusbesök. Men i manuset till den självbiografi han arbetar på skriver han: ”Min barndomsbild har krackelerat, det känns som om jag inte längre har rätt att glädjas”.
– Samtidigt som jag hade en hyfsad barndom dog ju judiska barn i Auschwitz.
I efterhand har han upptäckt att det fanns ett slavläger för polska barn bara några kilometer från den plats där han lekte kurragömma.
Systern Vera var 14 år när hon blev medlem i BDM, Hitlerjugends flicksektion. Folke var lite avundsjuk på hennes uniform. För Vera blev BDM en gemenskap utanför familjen. När hon kom till Sverige 1945 kastade barn sten på hennes fönster för att hon var tysk. Hon fortsatte att rita hakkors på middagsservetterna.
– Efter kriget träffade hon en ny führer i den svenske nazisten Sven-Olof Lindholm, som var ledare för Lindholmsrörelsen.
På 60-talet gick Vera med i Nordiska rikspartiet och gifte sig med dess ledare Göran Assar Oredsson. Partiet dolde inte antisemitismen. Under en tid 1975 var Vera Oredsson NRP:s partiledare – och Sveriges första kvinnliga partiledare.
Folke Schimanski hade en flickvän på 80-talet som tyckte att det var dags för syskonen att prata med varandra igen. Därför reste de till Strängnäs för att besöka Vera Oredsson.
– Det händer inte så ofta att man måste sitta och dricka kaffe under ett porträtt av Adolf Hitler. Efteråt förbannade jag min tjej för att hon varit så nyfiken.
Vera Oredssons memoarer ”När flaggstängerna blommade” har blivit läsning för nynazister. Han säger att systern kunde försvara nazisternas mord på barn.
– Hon kunde prata om att ”onödiga ätare” skulle gallras bort, som epileptiker eller barn med vattenskalle. Min son är epileptiker, hur skulle han ha klarat sig i min systers samhälle?
I Sverige fick Folke Schimanski sin utbildning på internatskolan Solbacka i Sörmland. Jan Guillou skulle skildra den som ett pennalistiskt helvete i sin ”Ondskan”. Folke gick på skolan för att hans mamma fick jobb där.
– Mitt Solbacka var väl en slags Guillou-light. Det var inte så illa som han skrev, men det var en överklassmiljö med barn som sällan fick träffa sina familjer. Pennalismen fanns där, jag blev utsatt för den.
Som 17-åring sympatiserade Folke Schimanski med Folkpartiet, senare blev han aktiv medlem i Socialdemokraterna. Numera pendlar han mellan Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Men det fanns en tid på 70-talet när han lockades av kommunismen och maoismen. Han minns en marsch med de revolutionära kommunisterna i KFMLr i Malmö. Han gick med i raka led.
– Vi hånskrattade åt vänsterpartisterna som gick i en enda röra. Så jag hade ett drag av att gilla ordning ändå. Kanske var det preussaren i mig.
Han vill göra bot för sin far och sin syster, men ångrar han något för egen del?
– Maoismen var min försyndelse. Det skäms jag lite för nu. Jag gillade delar av kulturrevolutionen, men när jag sedan läste mer om svält och död lämnade jag det där.
I början av 90-talet fick Folke Schimanski ett kort på födelsedagen från sin far. De hade då inte hört av varandra på 30 år. ”Nu har jag blivit ensam”, skrev hans far. Han och Vivi reste till Berlin.
– Det var en lättnad att träffa honom. Samtidigt märkte jag snabbt att vi stod långt ifrån varandra. Han hade aldrig några skuldkänslor.
Folke Schimanski frågade vad hans pappa hade gjort på Kristallnatten den 10 november 1938. Hans pappa svarade att det bara var SS som angrep judar den natten.
– Det var ju en ren historieförfalskning. Jag kunde inte tåla det och hade druckit lite. Jag stod upp på restaurangen och skrek åt honom.
Pappa Hans kunde väcka dem med att spela marschmusik på högsta volym. Vivi skakar på huvudet när hon hör Folke berätta om sin far.
– Ni var för lika. Ni hade lika lätt för att brusa upp. Ni hade samma humör.
Folke rycker till i skinnfåtöljen. För lika!?
– Tycker du? Ja, desto sorgligare då att det uppstod ett sånt avstånd mellan oss.
Vivi Karlsson fortsätter:
– Folke blir svart i ögonen när det gäller hans pappa, men jag kan känna att där fanns förmildrande omständigheter. Hans pappa var en medlöpare som gick med i partiet för att få ett jobb. Och efter kriget slöt han sig helt.
När Ramlösa Brunnspark i somras skulle inviga monumentet som hyllar dess roll som ankomstplats för de Vita bussarna fick Folke Schimanski skrivuppdraget. Hans bok ”Tillbaka till livet” har delats ut på skolor och bibliotek i Skåne. Han tillhör själv en grupp som prioriterades på bussarna.
– Vi svensk-tyskar fick åka före koncentrationslägerfångarna. Återigen surfade jag igenom historien, nu för att jag hade en svensk mamma.
Nu ser han tillbaka på invigningen i Ramlösa med blandade känslor.
– Jag är glad för att monumentet finns i Ramlösa. Men ceremonin präglades av nostalgi och Victorias medverkan blev för lättsam. Allt fokus kom på hennes uttal av ordet Ramlösa, i stället för på den mörka historien.
Folke Schimanski tyckte att de lokala politikerna verkade mer sugna på att äta gourmetmat än att diskutera ämnet.
– Invigningen skulle påminna om en tid när Sverige var främlingsvänligt. Men bara veckor senare gick Sverigedemokraterna väldigt starkt framåt här. Så effekten verkar ha varit försumbar.
Folke Schimanski har varit gift, haft flera långa förhållanden och fått två barn. Men i en själslig mening känner han att han har levt ett ensamt liv.
– Det är en typisk känsla för barn till nazister. Man är ensam gentemot de offer som nazismen skapade, men ofta också inför sin egen släkt. Många vill lägga locket på. Själv håller jag på med ställföreträdande botgöring. Jag känner ingen skuld, men ett behov av att kompensera.
Mamma Greta var ingen fullfjädrad nazist, men nationalkonservativ. Hon hade status som ingenjörsfru i Tyskland innan hon skiljde sig från Folkes pappa. Det gjorde det svårt för henne i Sverige efter kriget.
– Hon kunde aldrig förstå varför svenskarna tittade snett på oss. Inför min systers nazistiska idéer ställde hon sig neutral. Senare fick hon svår förföljelsemani och fick läggas in på sinnessjukhus.
Innan hans mamma dog blev hon så dement att hon inte kände igen en människa i hela världen – utom Folke. Pappa Hans är också död sedan några år. Med Vera i Motala har han ingen kontakt.
Folke Schimanski tittar på fotografierna hans pappa tog med sin Leica. 70 år gamla Agfacolorbilder av en familj på solsemester. På ett av dem sitter han i famnen på sin far. Han skrattar mot kameran. Det är den sista fredssommaren, 1939.
– Min vän psykologen säger att jag ömkar mig själv för mycket. Och vad har jag att ömka mig för? I Neuengamme utsattes judiska barn för medicinska experiment. Jag var privilegierad.

Folke Schimanski

Ålder: 74 år.
Familj: Sambon Vivi Karlsson, egna barnen Johan och Robin med två olika mammor. Vivis tre barn och fyra barnbarn.
Bor: I radhus i Ramlösa. Har bott i Helsingborg sedan 70-talet.
Yrke: Journalist, radioproducent och författare. Första boken, antologin "Kvinnan och revolutionen" kom 1972. Senare har han bland annat skrivit "Dröm och verklighet i DDR", "Historien om Weimar" och "Berlin. En stads historia".
Om drottning Silvia: "Det hon har sagt om sin pappas roll i Tyskland räcker inte. Hon borde säga något om hur hon själv ställer sig till sin pappas agerande. När jag träffade Victoria i Ramlösa Brunnspark höll jag ett litet tal om att vi barn och barnbarn inte behöver känna skuld, men att vi har ett ansvar för att kompensera den skada våra förfäder gjorde. Då hörde jag att Victoria hummade gillande. Men jag vet inte om hon hummade åt att vi inte behöver känna skuld eller åt att vi behöver kompensera..."
Om mötet med Vivi: "Vi råkade hamna på samma buss. Jag tyckte om hennes skratt. Så jag åkte förbi min egen hållplats och gick efter henne. Jag frågade 'Är det här Brännborns ligger?'. Hon svarade: "Nej, det är där borta". Jag sa: 'Kan jag ringa dig? Du är min typ'. Då sa hon: "Jag står i katalogen'. Nu har vi varit ihop i drygt 20 år".
Gå till toppen