Kultur

Tillbaka till Fylke

Petter Larsson om ryske fantasyförfattaren Nick Perumov.

Nick Perumov.
Den ryske fantasyförfattaren Nick Perumovs ”Diamantsvärdet och träsvärdet”, på svenska 2006, var ett knytnävsslag i magen på oss som vant oss vid de lite snällare barnsagor som dominerar genren. Extremt tempo, mängder av handlingsspår och flera likvärdiga huvudpersoner. Men framförallt var den första delen i den evighetslånga – och allt snurrigare – bokserien ”Svärdens väktare” en brutal uppgörelse med idén om ont mot gott. Här handlade det om maktkamp och överlevnad i en extremt våldsam och kaotisk värld av intrigerande kotterier, inte om söndagsskolemoral.
I det nyss översatta ungdomsverket Alvklingan, som Perumov påbörjade vid 22 års ålder, kan man se samma ansats, men i sin linda. Här ger sig Perumov i barnsligt vanvett på att skriva en fortsättning på fantasyns egen bibel, J R R Tolkiens ”Sagan om ringen”.
I denna den första av tre böcker som kommer på svenska under de närmaste åren, har 300 år förflutit sedan Ringens krig, fred råder i Fylke, Arnors och Gondors arméer härskar över vår del av världen. Men i utkanterna anas mörkret; något eller något hotar åter idyllen, och det faller, föga förvånande, på hobbiten Folco att med Merry Vinbocks gamla svärd i hand, försöka rädda världen.
I 124 sidor plågar så Perumov oss med en fryntlig, ospännande berättelse i djupt uppkörda hjulspår.
Men så smäller det: en av våra hjältar – en gammal officer – berättar om det sista fälttåget mot orcherna. Dessa försöker förhandla med de överlägsna Arnor-stykorna, men tvingas med ryggen mot bergen utkämpa ett sista slag medan deras kvinnor och barn flyr upp i bergen. ”På den sjunde dagen – först den sjunde – hann vi ifatt dem. Det blev aldrig någon strid – vi drev dem helt enkelt över ett stup.”
Och vi inser att det är en massaker som beskrivs, indiankrig.
Sedan möter vi också dvärgar som inte drar sig för att tortera fångar, frihetsälskande demokratiska pirater och en ondskans herre som inte verkar alldeles genomrutten direkt. Ja, Folco själv längtar nostalgiskt efter den gamla ärorika tid han läst om, då gott var gott och ont var ont och världen en moraliskt enklare plats att leva i.
Tyvärr räcker dessa försök att omkullkasta ringens värld inte till. Boken är helt enkelt för simpelt skriven. En rak kronologi, där oviktiga sidoäventyr betas av för att hålla actionspänningen uppe, närmast parodiskt platta bipersonporträtt, ett övermått av supermagiska föremål, och ett tramsigt återvändande till Tolkiens mest berömda platser.
Ibland befinner vi oss rent av på turistbyråns guidade tur ”I Frodos fotspår”: Kummelåsarna, Bri, Moria, Fangorn, Isengård, allt ska betas av och gärna kommenteras med hänvisning till historien. Det vet Perumov mycket väl, i Bri låter han till och med Vidstiges gamla bord på värdshuset Stegrande Ponnyn förvandlas till museiföremål.
Möjligen är han fortfarande alltför förälskad i Tolkiens Midgård för att på allvar vilja göra våld på det.

Alvklingan

Nick Perumov
Översättning Alan Asaid
Coltso förlag
Gå till toppen