Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

En tåspetsdans på krossat glas

Mara Lees nya roman "Salome" kretsar kring fjortonåriga Elsa. Men den realistiska berättelsen om balettflickor och hockeykillar har också en mytisk laddning. Ann Lingebrandt läser andlöst.

Dansen som förförelse och förgörelse. Hos mytens Salome är kroppen ett vapen, den behagfulla rörelsen ett utpressningsmedel där sex, skönhet, makt och våld förenas i en dödlig pakt. I Bibeln är hon ett namnlöst redskap i händerna på sin mor; i kulturhistorien har hon förvandlats till den fatalaste femme fatalen, en blodtörstig vamp som utgör sinnebilden för den lömska kvinnliga sexualiteten.
Sex, skönhet, makt och våld – det är också den tematiska kvartett som intresserat Mara Lee alltsedan debuten med ”Kom”, en prosapoetisk berättelse som med obehagligt sval distans skildrade en sadomasochistiskt utplånande kärleksakt. Från poesin till prosan har hon tagit med sig förmågan att kombinera det rysliga med det vackra, det svala med det heta, att gestalta brutalitet utan en darrning på ögonfransarna. Lees andra roman har titeln Salome och handlar om en tonårig dansös med en oönskad fosterbror vid namn Johannes. Redan från start får man onda aningar. Säkerligen kommer ett huvud att rulla. Men i bokstavlig eller bildlig bemärkelse?
Mara Lees ”Salome” utspelar sig i Flashdancens 80-tal i en skånsk småstad som fått det oroväckande namnet Ormby. Det är ett psykologiskt intrikat vardagsdrama fullt av högstadietristess och tilltrasslade relationer, med myten som en mörk klangbotten. Mitt i det värsta tonårstumultet påtvingas Elsa en jämnårig fosterbror. Han är vacker som en ängel, så intelligent att han får hoppa över en klass, talar fyra språk flytande och kallar sig marxist-leninist. Elsa hatar honom på stört – även om nu hat i Mara Lees värld är en känsla som rymmer också attraktion, lust, begär – och misstänksamheten mot honom bekräftas när han tar hennes bästa väninna Veronica ifrån henne.
Skildringen av högstadieintrigerna är klaustrofobisk, nästan lik en thriller om det sociala spelets krypande hot. Samtidigt är det en värld som omedelbart känns igen. Hockeykillar och balettjejer. Den statusladdade frågan vem som blir ihop med vem. Listorna över vilka som får komma på en fest. Utlämnade hemligheter. Trakasserier i omklädningsrummet. Svek. Att försöka kryssa rätt mellan hierarkiernas minor och samtidigt försöka följa sin egen vacklande vilja. Elsa slits mellan den vasstungade och svårt sjuka Veronica och före detta bästisen Miriam, snyggast och populärast och främsta konkurrenten på dansen. Ännu mer splittrad gör henne killarnas intresse.
Någon blodtörstande vamp är Elsa långtifrån, utan en späd och trulig fjortonåring som trevande, fumligt och omtumlande precis håller på att upptäcka kroppens makt och njutningar. Och som är sprängfull av aggressioner.
Hos Mara Lee är den nykläckta sexualiteten våldsam och oberäknelig, ett fräsande stycke dynamit som sätter stenar i häftig rullning. Upphetsningen kan uttryckas med ett väsande ”Nu fan ska du få ditt straff”, vara längtan efter ett ”stumt hårt material att slå händerna blodiga mot” eller en blöt fläck i trosorna efter en brottningsmatch med väninnan.
Dansen är en tillflykt, ett utlopp för frustrationerna, och ger ytterligare en riktning för åtrån när en ny lärare kommer in i bilden. Men han kräver en hängivenhet för konsten av ett helt annat slag: ”Dans är inte verklighetsflykt, tvärtom. Dans är verklighet i sin renaste form. Du ska använda dig av det motstånd och den energi som finns i vardagen och världen omkring dig. Dans är inte din privata lilla ventil, förstår du?”
Baletten är en scen som passar Lees prosa perfekt. Disciplin och smärta. Kontroll och underkastelse. Skönhet genom tukt och tänjningar. Hon skriver med en glödande kyla, på ett språk som krispar och frasar, på samma gång isande hårt och graciöst böjligt, likt en tåspetsdans på krossat glas.
På sätt och vis är det en fullt realistisk berättelse – snudd på – men Lee ger skeendet en dov mytisk laddning. Att berättarjaget återger sin historia med en analysförmåga som inte alltid hör hemma i fjortisens tankar är ingenting som stör, utan snarare något som förstärker dramats gåtfulla stråk, känslan av att röra sig i en värld av symboler.
Jag läser andlöst och längtar redan efter nästa roman av Mara Lee.

Salome

Mara Lee
Albert Bonniers Förlag
 Utkommer i dag
Gå till toppen