Det är påfallande många besökare på Liljevalchs, fast det är helgen efter vernissagen. Jag ser mig omkring och lyssnar lite försiktigt på samtalen, funderar över vilka de människor är som står och begrundar verken och diskuterar medan de vandrar från sal till sal. Det är inte en galleripublik – sådana diskuterar inte vad som finns utställt utan pratar om helt andra saker – och jag får en känsla av att vårsalongen fortfarande kan innebära drömmen om att bli upptäckt, att bli erkänd som konstnär fast man inte gått någon lång och dyr utbildning.