Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Dags för en mansskatt!

I nästa vecka infaller den internationella kvinnodagen. Årets ritualkampanj i ojämlikhetens rike. Missförstå mig rätt. Med tanke på att det faktiskt bara är 90 år sedan den kvinnliga rösträtten infördes har mycket hänt. Inte minst tack vare den gångna veckans huvudperson, Olof Palme. Han bör hedras för 60-talets stora jämställdhetsreformerna. Bort med sambeskattningen. Utbyggnad av barnomsorgen. Nödvändiga åtgärder för att öppna utbildningsvägar, livsval och yrkeskarriärer också för svenskar av kvinnligt kön.
Men att mycket återstår vet vi alla. Strukturerna går på djupet. Mansrollen och kvinnorollen är två fängelser intill varandra. Biologismens fula tryne sticker dagligen upp. Än i form av "valfrihet", än som "vårdbidrag". Tankarna är förstås de motsatta. För att inte tala om de verkliga mörkermännen på den sverigedemokratiska kanten. Där ska kvinnan stå vid spisen och alla former av genusvetenskap förbjudas! Inget är väl bättre än 30-talets könsroller.
Men av alla de gångna decenniernas berättigade jämställdhetskrav finns det ett som alla – även den mest konservative ärkereaktionär – numera ansluter sig till: Lika lön för lika arbete.
Jag har aldrig träffat på en man som tycker att vårt kön automatiskt bör ge högre lön. Alla inser att det vore att devalvera själva arbetet. En kvinna som gör samma sak som jag ska givetvis ha samma ersättning av Helsingborgs Dagblad.
I nästa vecka publicerar också tidningen Journalisten ett stort reportage som överblickar hur det ser ut med jämställdheten inom svenska medieföretag. Journalisten Mikael Bergling följer upp ett reportage han gjorde för drygt tio år sedan. Har något hänt?
Absolut: Till och med i bolagsstyrelserna har den kvinnliga andelen ökat från sex procent till 16, direktörsandelen har gått från 16 till 29 procent. År 2000 var 24 procent av chefredaktörerna kvinnor, nu är siffran 39 och andelen redaktionschefer har ökat från 30 till 58 procent.
Bland mina kollegor kulturchefer och -redaktörer är förändringen riktigt dramatisk. Från 34 procent till 69!
Den pessimistiskt anlagde ser förstås i just de siffrorna vår tids rädsla för allvar och kultur. Den mer optimistiske att det speglar hur svenska kvinnor är kulturbärarna. Som läsare och teaterbesökare, som biopublik och kulturskribenter. Och som kulturchefer.
Men så var det där vi alla är överens om. Oavsett om det handlar om verkställande direktörer eller redaktionschefer tjänar vi män mer. Och det gäller förstås inte alls bara medieområdet. Så ser det ut i hela vårt samhälle. Ständigt denna löneskillnad. Decennium efter decennium. Den statistiken ljuger inte. Skam över oss alla!
Det är därför dags att på allvar diskutera en mansskatt. Beskattning är vårt redskap för att utjämna och fördela frukterna av vårt gemensamma arbete. Den som tjänar mycket ska avstå mer än den som tjänar lite. Jag skulle därför mer än gärna betala en mansskatt som kompenserar detta sakernas orimliga tillstånd.
En sådan skatt vore ett konkret sätt att dra in öronmärkta pengar till nya och mer effektiva jämställdhetsreformer; fler dagisplatser med längre öppettider, kvoterad föräldraledighet med höjd föräldrapenning och så vidare.
Ett konkret incitament för jämställdhet på löneområdet. I ett längre perspektiv skulle den, likt andra epokbundna skatter och pålagor, kunna plana ut och helt försvinna när orättvisan väl är upphävd.
Dessutom är vi män som kollektiv fullständigt överrepresenterade i brottstatistiken, det är vi som våldtar och misshandlar, kör rattfulla och beter oss. Så ser mansrollen ut. Allt till stora kostnader för samhället.
I vår tid, där politiken tenderar att påminna om Jeopardy med frågor och svar i opinionsmätningar på löpsedlar, vore en levande politisk vision om förändring av ett skamligt tillstånd något vi behöver.
För vi var väl överens om det där med lika lön för lika arbete. Eller?
Gå till toppen