Landskrona

En magisk kväll för idrotten

Inför årets upplaga av Landskrona idrottsgala skrev jag i min krönika att Landskronaborna ska vara stolta över sin gala. Efter fredagens magiska kväll i idrottshallen hoppas jag att denna uppmaning verkligen sjunkit in rejält i Landskronabornas medvetande.
Det var en fantastisk kväll. Även om jag på förhand visste vilka samtliga pristagare var, eftersom jag suttit med i juryn, var det ändå en kväll fylld med behagliga överraskningar.
Att Gunhild Carling med familj är grymt bra musiker det visste jag förstås redan och fick det ännu en gång bevisat. Men att man dessutom hade medlemmar som behärskade närmast halsbrytande cirkusnummer hade jag ingen aning om.
Årets konferencier, Martin Svensson, var en fantastisk bekantskap. Hans känsla för att inte ta skämten för långt var uppfriskande. Det skrattades rejält, i varje fall vid mitt bord, när han drog i gång som bäst.
Musikunderhållningen höll hög klass med artisterna som inte tillhör de vanliga uttjatade "Så ska det låta"-köret.
Sedan hör till saken att hela arrangemanget var otroligt stilfullt och intimt. Allra roligast var att publiken verkligen hade strömmat till idrottshallen för att uppleva denna kväll. En kväll som för många engagerade idrottsmänniskor i Landskrona kanske var en av livets allra bästa.
Under kvällen var det väl en och annan, med kanske någon drink för mycket innanför västen, som hade synpunkter på juryns arbete men det får man tåla. Det verkade dock inte råda någon diskussion om att Landskrona Postens läsare gjort alldeles rätt i sitt beslut om vem som skulle bli Årets idrottsprofil.
Jublet som steg när jag kunde ropa ut Angelica Jönssons namn höll på att lyfta taket i Idrottshallen. Under de fyra år galan anordnats och detta pris delats ut har jag heller aldrig träffat en lyckligare vinnare.
Att "Icka" är en tjej som hela Landskrona älskar det råder ingen tvekan om. Det blev så känslosamt och omtumlande att jag i hastigheten glömde lämna över hennes pris, en resecheck på 5 000 kronor, på scenen.
Men det gjorde inte så mycket, det var en upplevelse att träffa hennes överlycklige man Kristian och de stolta barnen när jag väl hade lokaliserat hennes bort när galan var över.
Just glädjen och stoltheten hos många av vinnarna var något som knep om mitt hjärta denna kväll. Om jag får nämna två vinnare som hjärtat klappade lite extra för så var det Sebastian Johansson som blev Årets idrottare med funktionshinder och Jonna Rosén som blev Årets eldsjäl.
Jag hoppas innerligt att Landskrona idrottsgala får fortsätta precis som den gjort de fyra år den funnits. På måndagen hörde jag en kommunalpolitiker som talade om att galan kanske bara borde hållas vartannat år.
Om så blir fallet lovar jag återkomma och kommentera det begåvade i ett sådant beslut.
Gå till toppen