Kultur

Gudarna måste vara tokiga

Det är inte varje dag man kliver ombord på ett rymdskepp i svensk teater. Om det inte handlar om en uppsättning av "Aniara". Scenkonst och science fiction har sällan varit någon lycklig kombination, tvärtemot filmkonsten.

Matthias Hahne Thorbjörnsson.Bild: Malin Holm
Dennis Magnussons Eddie #14 har ett "Aniara"-upplägg. Rymdskeppet vi stiger in i på Teater InSite färdas mot okänt mål, med en last av människor på väg mot en ny värld. Medan människorna är nerfrusna för den långa osäkra resan har ansvaret för skeppet lämnats åt fyra ständigt förnyade kloner, kopior av en heterosexuell kärnfamilj.
Pappa är högsta ansvarig, i Matthias Thorbjörnssons gestalt och kostym misstänkt lik Patrick Stewart som kapten Jean-Luc Picard i "Star Trek – The Next Generation". Mamma heter Antoinette (Louise Ryme) och ansvarar moderligt närande för de hydroponiska odlingarna ombord.
Nej, begreppet hydroponisk använder inte Magnusson. Han håller texten fri från genrens vanligaste nördigheter. Rymden kallas ”det svarta”, den nya planet som kanske påträffas ”Ljuset”.  Skeppet är inte precis high tech: kaptenen läser i gammaldags böcker, inte en dator i sikte. Detta är humanistisk science fiction.
Vid sidan av de auktoritativa ”föräldrarna” finns storebrorsgestalten Karl, spelad av Dennis #2 Sandin, Magnussons ständige parhäst. Och så finns då Eddie #14 (Ester Claesson), familjens trotsiga tonåring med Iron Maiden t-shirt och kaxig attityd. Hon ställer obekväma frågor: vart är vi på väg, vad är meningen, kan man vända skeppet? Hon vill ha en individualitet, vill kunna dra rationella slutsatser av erfarenheter. Klonerna är raka motsatsen till "Blade Runner"-replikanter. Blint vördar de människorna som skapat dem och vars uppdrag de utför. I dagsljus i alla fall, i nattens mörker drabbas de av mardrömmar och kryper ihop i en trygghets- och kontaktsökande klump på golvet. I en komisk, återkommande scen upprepar klonerna en mänsklig fikastund: med uppsträckt vördnad utför de en ritual de inte alls förstår innebörden av.
Klonen Eddies födelse får vi bevittna som preludium. Sedan visar hon sig vara den trixter som sätter dramat i rörelse. Någonting har hänt med Eddie #13, något blodigt och obehagligt. Frågan är nu om samma öde ska drabba den ifrågasättande Eddie #14.
Klonerna är kortlivade, och när deras stund närmar sig vill de i rörande mänsklighet att deras livsgärning ska få någon form av erkännande. De talar ett ofullständigt språk, ord saknar undermening, deras skapare har uppenbarligen begränsat deras förståndsgåvor och förmåga till fantasi och symbolisering.
Det är förstås en religionshistorisk parabel Magnusson har åstadkommit. Eddies uppror mot gudarna och krav på genomsiktlig meningsfullhet leder till ett förnyat kontrakt med en annorlunda, messiansk tolkning av uppdraget.
Om man vill hårdra liknelsen kan man säga att vi bevittnar skiftet mellan gammaltestamentlig och nytestamentlig gudsuppfattning. Eller mellan en katolskt auktoritetsbunden och en protestantisk, individualiserad trosgrund. Det hela skulle kunna bli ganska töntigt.
Men skådespelarna tar den spejsade fiktionen på allvar, med tillförlitliga och icke-ironiska gestaltningar – en nödvändig förutsättning – och styr på så vis Teater InSites rymdäventyr i hamn. 

Eddie #14

av Dennis Magnusson
Regi: Ragna Weisteen
Medverkande: Louise Ryme, Ester Claesson, Dennis Sandin, Matthias Hahne Thorbjörnsson
Teater InSite, Malmö
Spelas till och med 21 maj
Gå till toppen