Kultur

Var och en sin egen chef

Ida Säll läser Michal Witkowskis roman "Margot", brutal och sprudlande.

Anders Johanssons ”Göra ont: Litterär metafysik” (Glänta Hardcore 2010) är en liten svart essäsamling om gestaltandet av begreppet ondska under de senaste decennierna.
Det är drastiska och stundtals lysande texter som rör sig fritt mellan ämnen som Thomas Quick och Pär Thörn – folkmord, litteraturvetenskap, Abu Ghraib, kulturminstern, Immauel Kant och Riddar Katos ömma inre. Johansson pekar på idén om litteraturen som någonting uppbyggligt och moraliskt – en snudd på renande kraft i en sekulariserad tillvaro – och avvisar denna på en rad sätt. Om livet präglas av tvekan och splittring – menar Johansson genom Nikanor Teratologen, varför då inte boken?
Michal Witkowskis debutbok ”Lubiewo” gjorde succé i Polen och översattes till 15 språk. Romanen Margot är hans andra översatt till svenska. Det är inte en berättelse om ondska men alldeles säkert om tro och splittring.
Och om tröst i ett postkommunistiskt samhälle.
Margot växte upp och utnyttjades på barnhem. Nu kör hon kylbil genom Europa, skoningslös och okränkbar men med självinsikt: ”Jag kör som en jävla dåre eftersom jag är ett as.”
På brutalt sprudlande prosa beskriver Witkowski lastbilschaufförernas egna nätverk: internt och globalt, vidsträckt med enstaka mötesplatser vid bensinmackar, vägkrogar, toaletter – komradion som kompass.
Kylbilar och tankbilar står högst i hierarkin. Sedan kommer släp och långfärdsbussar, därefter ”sådana som kör bostadsbaracker från Tyskland”. Margot börjar efter en ingivelse att ligga med olika okända män på parkeringsplatser, maskerad till oigenkännlighet och mycket lycklig.
Ungefär samtidigt blir den tonåriga Joanna chaufförernas helgon när hon en dag uppstår som en plötslig fyr i komradions brus, men ingen vet varifrån. I själva verket bor hon hos sin mormor, samlar på glasdjur, läser Paulo Coelho och sexchattar under litterära alias. Hon har, i likhet med sina tillbedjare, också färdats på hjul – i rullstol, vilken hon sedan genom ett mirakel plötsligt rest sig ur.
Waldi Bacardi Mandarinka är lantlollan på busshållplatsen som blir TV-stjärna i Warszawa. En slags inverterad Palle ensam i världen är han: staden tycks vara full av människor och alla vill vara med just honom, som honom – när han dyker upp i Big Brother-huset och på varje chipspåse, reklamtavla och kontantkort. En Kristus efter Kristus, om man vill.
Jag tänker på Lena Ackebo, Jean Genet och Sture Dahlström. Och att Witkowski konstruerar en slags postkommunistisk gudasaga på tjack, rå men vänlig och här säkert alldeles avhängig sin slipade översättning av Stefan Ingvarsson och Emi-Simone Zawall.
Berättelsen har dock vissa blinda fläckar. Ibland får jag inte ihop karaktärerna, deras handlande och biografier. Men jag går med på det ändå. Kanske för att de är typer snarare än gestalter.
Som helhet läser jag ”Margot” som en galopperande satir över en liberal dröm om hur trötta figurer får sin frihet och försöker förvalta den.
Och de rusar ut i den såriga världen, var och en som sin egen lilla chef.

Margot

Michal Witkowski
Översättning Stefan Ingvarsson och Emi-Simone Zawall
Natur & Kultur
Gå till toppen