Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Det danska geniet

Vid den pågående filmfestivalen i Cannes är världspremiären på Lars von Triers undergångsvision "Melancholia" en av de mest emotsedda och spektakulära inslagen. Den danske journalisten Nils Thorsen publicerade ifjol en gedigen intervjubok med den talande titeln "Geniet". Vi publicerar här ett utdrag ur denna bok.

En underlig optimism svävar över kontoret när jag en dag i början av juni knackar på dörren till Krudthuset i Filmbyen för att göra vår sista intervju. Genom de spröjsade rutorna ser jag att det lyser i badrummet. Och där står han, med bar överkropp och ryggen mot mig medan hans spegelbild ropar ett ljust sjungande "hej!".
"Ett ögonblick, så kommer jag", säger han när jag stiger in och sätter mig i fåtöljen.
Han har jobbat ett pass i roddmaskinen, förstår jag när han sätter sig i soffan. Det lyser grönt genom de tre kvadratiska fönstren bakom honom. Och regissören verkar mer harmonisk och munter än vad jag sett honom under hela det gångna året. Han frågar till och med hur min son mår. Och hur det går med mitt gröna te. Och plötsligt framgår det tydligt, att han kanske betalar ett högt pris för det sinnelag som är hans talangs grogrund. Men han gör det inte för skapa filmer. Snarare tvärtom. Det är tack vare filmerna han överlever, eftersom han i dem kan byta ut ångesten mot problem som går att lösa.
Han löptränar två gånger i veckan, berättar han. Och det fortare och fortare, vilket i hans värld betyder att han förmodligen inte drabbats av cancer. Ännu. "Men jag är hela tiden rädd för någonting. Om jag inte håller avståndet, är jag döende."
Utstyrseln är som den skall vara. Regissören har fått barnprogramskläder, som han kallar det. Kroppsnära löparbyxor och särskilda löparskor.
"Sådana med tår i", säger han.
Till och med fingervantar kanske, undrar jag och har svårt att hålla tillbaka skrattet.
"Ja, och med stoppning här och var. Nåja, jag hatar att gå i butiker så jag sa bara att jag skulle ha hela kittet. När du väl börja löpa i de här tajta byxorna vill du inte ha något annat", sa han.
"Det ska du också köpa."
Du ska ju skrivas ut i dag, säger jag.
"Ja, det är skönt."
Regissören har haft samtal med skådespelare så det står skålar med blandgodis på bordet. "Den ryska Bondbruden dög inte", säger han. "Men jag har talat med hon som heter Kirsten Dunst. Hon är en bra skådespelare med massor av erfarenhet. Så ... nu går jag i stället och bekymrar mig över en plomb jag tappat, så jag måste kanske få gjort en krona."
Jag berättar att jag har fyra kronor. Så byter regissören ämne, som när man stiger av en buss och försvinner i trängseln.
"Nåja! Och så har jag ju provat isoleringstanken. Men bara en gång. Den fungerar bra. Jag somnade djupt och låg bara och snarkade i en timme", skrattar han.
Trier har bråttom. Med att genomföra diverse repetitioner, lägga upp en produktionsplan och göra storyboard, vilket behövs för en film med många specialeffekter. På soffbordet ligger en hög med bilder från slottet Tjolöholm, söder om Göteborg, där "Melancholia" ska spelas in. En jättestor, rustik låda full med olika stilar och med en enorm trädgård med formklippta träd.
"Det är superkitschigt", säger regissören, "helt perfekt. Och det ligger fantastiskt ut mot vattnet, med små fönster, lite skotskt och med alla möjliga sagofigurer överallt. Och allt är handgjort. Alla eluttag är olika, med små figurer på."
Med andra ord är allt som det ska vara. Så nu ska bara de sista lösa trådarna knytas ihop. Som att få veta vad Trier själv tycker om det som Ingmar Bergman sagt – att han borde använda sin begåvning till att göra annorlunda, personliga filmer, som utgår från honom själv och hans egna demoner.
"Det har visst Nils Malmros också sagt. Att jag borde bikta mig och göra något som handlar om mig själv. Eller något där jag satte mig själv mer på spel."
Förstår du, vad de menar med det?
"Nej", säger han, efter en lång paus, "inte till 100 procent. Jag skulle ju mycket väl kunna göra någonting mer självbiografiskt och träda fram och berätta om ... barnet. Som att det alltid finns en liten Bergman i hans filmer. Men det tycker jag egentligen att jag gör. Bara inte på ett så uppenbart sätt. Och jag tycker också att det där är lite billiga poäng att plocka. Alltså, att Bergman blev instängd i en garderob, där han måste hänga i klädgaljarna för att inte demonerna skulle ta hans fötter. Det är en bra historia men hans syskon säger ju att den är en lögn. Han har aldrig varit instängd i en garderob", skrattar han.
"Själv menar jag att jag finns i mina karaktärer. Man använder ju hela tiden sig själv. Frågan är bara hur uppenbart det är. Men jag har kanske också gjort en del saker som ligger långt ifrån mig själv. I 'Breaking the Waves' har jag ju gett mig in i ett främmande universum, även om det kanske finns något i Bess karaktär som ligger nära. Och i 'Dogville' finns flera av mitt barndomslands karaktärer med."
Jag försöker byta ämne men regissören är inte helt färdig. Det är något som gnager.
"Men på Bergman verkade det som att han menade att det var något jag inte vågade göra", säger han. Och svarar själv: "Nja ... kanske. Men det beror inte på att jag inte törs rent filmiskt. Nej!" rättar han sig själv. "Låt oss nu vara ärliga. Självklart finns det saker jag inte törs. Han har i alla fall rätt i att det finns material jag inte vågar beröra. Om det sedan är av något värde, vet jag inte. Men om det haft det, hade jag väl berört det på ett eller annat sätt." Så vi får hoppas att det står i boken. "Ja, det står kanske mellan raderna", ler han.
Jag har funderat över varför du gått med på att skriva den här boken – om det mest är för att fylla ut blanka dagar i din kalender.
"Det var i alla fall inte min egen idé", utbrister han, "det är vi väl överens om? Men på något sätt tror jag det varit positivt. Även om jag förbannat din närvaro, finns det en viss automatik i det hela, som har varit bra. Men också ... då min begeistring inför min egen framtid är relativt begränsad, förväntar jag mig inte att det om fem eller tio år kommer en tillbakablickande bok. Men blir det så, är det bättre att jag säger saker redan nu. Än precis innan jag drar gravstenen över mig."
För att du inte räknar med att leva då?
"Ja, eller med att orka med det. Eller vara intressant för någon."
Jag frågar om han har tänkt sig att bara fortsätta göra filmer.
"Vad skulle jag annars göra? Och det här arbetet kan man ju faktiskt fortsätta med upp i hög ålder, även om man blir lite andfådd. Och det har jag alltså tänkt mig att göra."
Han tittar upp. "Får jag bara gå och pissa?" säger han, "trots att det är sista dagen".
Det får han, under tiden gör jag i ordning det gröna teet i det lilla köket. Regissören har redan tagit till sig ceremonin såpass att han börjat predika evangeliet ute i världen. Anders Lund Madsen lär han ha omvänt.
Och ett par månader senare på inspelningen av 'Melancholia' är det skådespelerskan Charlotte Gainsbourg han lockat in i vår lilla sekt.
"Frågan för mig är vem jag vill hjälpa med mina filmer", säger han redan innan han är tillbaka i soffa. "När jag nu är världsbäst på det här kan det ju vara någon som är lite mindre duktig som kan få glädje av det", skrattar han.
Om fem miljarder år försvinner allting som du berikat världen med?
"Ja, och vad är det hela värt? Men det samma gäller väl tidningspapper. Och böcker, för den delen. Dem bränner vi ju ännu fortare."
Sakta för han skålen till munnen, med skakande händer.
"Mmm! Vilket gott te", säger han och väntar ett par sekunder innan han tillfogar, "Du är härmed invigd i det gröna teet." Jag tittar förundrat på honom. "Jag menar: på det riktiga sättet. Det du praktiserat har ju inte betytt något. Det väsentliga har du ju inte haft med. Du ska ju ha en låg dörr, för helvete!"
Jag frågar honom vad det värsta är, som han kan säga om sig själv.
"En liten man", skrattar han, "i ordets alla bemärkelser".
Han sitter och tänker några sekunder, tydligen inställd på att fortsätta leken. "Självgod!" säger han till sist. "Men jag gör hela tiden som Grace gör inför invånarna i Dogville, och tänker om mig själv: 'åja, men han har i alla fall också gjort något bra. Jag får ge honom lite cred'. Det duger ju inte. Jag ska mäta honom med min egen måttstock."
Om du skulle ta och försvara dig själv lite?
"Jag tycker jag kan racka ner på honom mycket mer", säger han och tänker igen. "Oärlig!" triumferar han.
Du är den förste jag talat med som säger det om dig.
"Jo men det är ju för att jag är ... Vad fan heter det, som präster är?"
Hycklande?
"Ja! Hycklande!" flinar han. "För det är ju det där med att jag gör mig själv så viktig. När folk tror jag är ärlig är det för att jag är så bra på att luras."
Så du är demonstrativt ärlig.
"Jo, för ... vad fan är ärlighet? Egentligen är jag bara så smart och utspekulerad att folk tror jag är ärlig. Det måste ju vara värsta sortens oärlighet."
Frågan är väl, om du är ...
"Ärlig nog?"
Om du inbillar folk att du är ärlig – men tvivlar på din egen ärlighet, visar det bara att du inte är ärlig nog.
"Det stämmer. Jag nöjer mig inte med det. Och det är också alldeles tokigt. För vad ska vi med all den jäkla ärligheten till? Var kommer den ifrån? Jag hade själv en komplett oärlig mor."
Och varför ska trumfen i spelet nödvändigtvis vara ärlighet?
"Det skall den bara. På något sätt är det också det du söker. Lite ärlighet eller sanning. Varför i helvete är det så viktigt? Ärlighet är ju inte nödvändigtvis något positivt människor emellan. Bara för att det går omkring någon Kusin Näsanivädret och påstår att han är ärlig."
"Det kan vi ju strunta i."
På vilket sätt vill du bli en bättre människa?
"Jag vill gärna bli bättre gentemot dem som står mig nära. Vara mer närvarande och positiv mot Bente och barnen."
Vad innebär det att vara en bra människa?
"Det är att åsidosätta sina egna behov. Bara då och då. För andras skull."
Så det är osjälviskhet som är godhetens kärna?
"Det tycker jag."
Men när Melancholia kommer farande och allting försvinner kan det väl kvitta om någon uppfört sig osjälviskt.
"Självklart. Men där tycker jag i alla fall, att även om det så bara är två sekunders osjälviskhet precis före katastrofen, så är det värt att uppmärksamma. Jag har en teori om att osjälviskhet faktiskt är någonting som är inbyggt i människans biologi. Vilket möjliggör att människor kan gå samman och hjälpa varandra, utan att tjäna på det. Vi vet att när djur jagar gagnar gruppens samarbete också individen. Jag inbillar mig att det också i människan någonstans ligger en sådan egenskap eller klump som går att odla, mer eller mindre.
Tänker du dig en osjälviskhet som inte är rationellt motiverad?
”Ja, för man kan inte säga annat än att kärleken till barn har med släktets överlevnad att göra. Men det är också irrationellt. Jag tror det har skett ett litet designfel, så att vi inte bara är rytande nietzscheaner. Och jag tror faktiskt att det är grunden till den relativa framgång människorasen haft.”
Om den där klumpen varit till förmån för oss, har den väl i alla fall varit rationell.
”Ja, då kan man säga att de som varit mottagare av medkänsla kanske i sin tur själva visar medkänsla. Men jag föreställer mig bara ett sådant karaktärsdrag hos människan som är osjälviskt och gott. Då och då glimmar det till av plötslig godhet, som jag inte omedelbart kan se något ändamål med och det är väl det närmsta jag kan komma något religiöst”
Det är din religiositets sista bastion?
”Ja”, säger han, ”det är vad som finns kvar”.
Till sist ställer jag den fråga jag ofta ställt i porträttintervjuer och som ibland hjälper folk att sammanfatta det viktigaste de lärt sig under livets gång. Men i Triers fall får den ett svar som är lika överraskande som det vid närmare eftertanke är självklart.
Om du, när vi om en liten stund är färdiga, mötte dig själv som 10-åring och bara kunde säga en enda sak till ditt unga jag, vad skulle det då vara?
”Då skulle jag säga: du blir minst lika gammal som jag. Det skulle alltså lugna den unge Trier så enormt mycket. För det trodde han inte.”
Han trodde inte att han skulle bli 11 år gammal?
”Så har det ju varit. Och om han vetat det, skulle hela världen sett annorlunda ut, för dödsmedvetandet präglar allt. Även om …hade han förstås börjat grubbla över vad som skulle hända efter att han fyllt 54.”
Vad drömmer du om att få uppleva under resten av ditt liv?
”Jag har ju inte riktigt några drömmer. Jo, för det första ska jag se till att komma upp ur sängen. Och så ska jag låta bli att dricka så mycket. Så skulle jag väldigt gärna vilja … ha möjlighet att ta hand om köksträdgården igen. Men jag vill slippa de stora rädslorna. Få lite ro. Med livet. Väldigt, väldigt gärna. Och självklart hoppas jag slippa dö i cancer i första taget.”
Skulle du sluta göra film om det innebar att du slapp ångesten?
”Det skulle jag inte dra mig för ett ögonblick. Och så tror jag faktiskt att jag skulle börja resa omkring och glädja mig åt månfalden på jorden. Att se Nya Zeeland kunde ju vara roligt. Folk säger ofta: 'om du blev mentalt frisk, skulle du inte kunna göra film mer'. Och jag svarar att då skulle jag vara lycklig. För när man mår så dåligt psykiskt som jag gjort – det är så förfärligt – är det ingen tvivel om att man bara vill må bra.”
”Och samtidigt har jag en massa glada förhoppningar för min familj. Det är roligt att se barnen utvecklas och bli vuxna. Och så vill jag gärna ligga i gräset vid en å och se på himlen. Det är min favoritsituation.”
Att släppa taget?
”Det gör man ju, när man tittar uppåt. Också när man tittar upp i en stjärnhimmel. Det är också lite farligt. Man får en aning …”, säger han innan ett litet skratt sopar undan orden, ”som ju borde vara mycket större. Alltså rädsla för att trilla av”.
Hela ditt liv har du kämpat för att få kontroll, men du njuter mest när du gör raka motsatsen?
”Jag har alltid tyckt att det finns en skönhet i att kunna släppa taget. Det är någonting så fantastiskt livgivande. Och helt i strid med västliga mått på framgång och västlig dramaturgi, där allting ska handla om just uppstramning och kontroll och att underkasta sig. Besegra berget och besegra det ena och det andra. Det är ju det alla våra berättelser handlar om. Men i verkligheten finns det en fantastisk skönhet i motsatsen.”
Och en rätt realistisk beskrivning av maktförhållandet.
”Ja, ’Melancholia’ handlar mycket om att överlämna sig själv till detta fenomen, som jag tycker att den melankoliska flickan symboliserar riktigt bra. Melankoliker får inte panik i katastrofsituationer utan finner sig, för att det går bara som förväntat. Och det finns något vackert i bilderna där hon bara står och tittar på den där planeten som kommer närmre och närmre. Hon accepterar det, tycker jag. Medan den vanliga kvinnan blir mer och mer panisk.”
Han lutar sig tillbaka i soffan.
”Det vore fint om ’Melancholia’ kunde få oss att tänka så. Det är också därför det är läckert att planeten slukar jorden. Då är det liksom slut med att ligga på backkrönet och titta på lärkor”, säger han medan skrattet flyter in mellan orden, ”jag tror lärkorna stryker med”.
Han reser sig och går bort till det andra soffbordet.
”Jag ska bara …”, säger han och gör en anteckning. ”Tack, nu är jag här igen. Jag noterade bara lärkorna.”
”Det är klart att jag också njuter när jag kommer upp på bergstoppen. Det andra har bara en helt annan form av …” säger han och sätter sig mitt emot mig igen och håller ett ögonblick kvar det sista ordet på tungan innan han släpper fram det, med ett litet förläget skratt, ”… religiositet”.
Jag kastar en blick i mina papper. Jag tror vi är färdiga, säger jag.
”Det är skönt, lilla vän”, säger han. Vi reser oss och står ett tag mitt emot varandra med soffbordet mellan oss innan han följer mig till dörren och vi går ut i solen, han med armarna om flyttlådan full med familjebilder och gamla brev som jag ska få med mig hem för att titta igenom.
”Nå”, säger regissören och sätter ner lådan på marken.”En liten kram?”
Ja. Och när vi släppt varann igen tar han lådan i famnen och bär den till bilen där vi lastar in den i bagageutrymmet.
”Vad skönt att det är avklarat”, säger han och kisar mot solen medan jag sätter mig i bilen. ”Och jag ska försöka föra det gröna teet vidare. Hellre lite för slarvigt än inte alls”, säger han. ”Allting kan ju inte vara lika helvetes mytologiskt.”
Översättning Diana Holmberg
Fotnot: Utdraget publiceras efter överenskommelse med Nils Thorsen och hans svenska förlag. "Geniet" utkommer på svenska i översättning av Thomas Andersson på nystartade Arkad Förlag (www.arkadbok.se) våren 2012.
Gå till toppen