Kultur

Intet nytt sedan Sovjet

Kerstin Johansson läser Ak Welsapars mäktiga roman "Kobra".

Chakabej den Folkskygge får en riktigt kuslig upplevelse vid gravlunden, i det inledande kapitlet av romanen Kobra, vilken är något så unikt som den första turkmenska roman som översatts till svenska.
Äran för denna introduktion har främst förlaget Tranan, som i vanlig ordning förser oss med läsning från andra kulturkretsar och översättaren, Stefan Lindgren, som överfört romanen från ryska till ledig svenska.
Romanens författare, Ak Welsapar, lever sedan 1994 som politisk flykting i Sverige. I hemlandet Turkmenistan har hans böcker bränts på bål och ”Kobra” är följaktligen inte heller en bok som stryker makthavare medhårs. Och den bild av makthavare som tecknas i romanen är mer skrämmande än att möta djävulen en torsdag.
I ”Kobra” kan djur ibland tala och bete sig som människor, skillnaden mellan arterna är inte så stor.
Det händer att djur tar mänsklig skepnad, vilket kobran bestämmer sig för att göra, när han inser att den öken han lever i börjar hotas av människornas aktiviteter. Miljön förstörs, städerna stinker av avfall och det finns knappt livsrum kvar för kobran. Han ömsar skepnad, för att ta reda på vad som egentligen händer i människornas värld.
Kobran rör sig runt i staden och träffar på många olika personer. I det Turkmenistan som romanen utspelas i verkar det inte ha hänt särskilt mycket sedan Sovjettiden och det är väl detta som är budskapet i romanen, en vass kritik av landets styrande och främst dess tidigare president Nijazov (1940-2006).
I stadens basar finner kobran banderoller, som minner om det förflutna, bredvid sådana som representerar det nya: ”Parollen ’Leve det kommunistiska samhället!’ hängde bredvid texten ’Framåt mot marknadsekonomin!’ De satt uppspikade på väggarna med en och samma spik, synbarligen av ekonomiska skäl.” Men läsaren inser att detta är mer än en tillfällighet.
För den som är insatt i Centralasiens politik är symboliken i ”Kobra” tydlig, för den som inte är det är boken ändå en njutbar allegorisk roman. Den kan påminna om Bulgakovs ”Mästaren och Margarita”, den är rolig, full av fantasi och folkliga skrönor med satirisk udd.
Kobran nästlar sig in i de allra innersta politiska kretsarna. Där kan han studera hur maktutövningen sker och med sin ormlika anpasslighet bli en av ”Herr kamrat presidentens” betrodda.
Denne president och envåldshärskare tycks inte känna några mänskliga begränsningar, vare sig det gäller att betvinga naturen i samband med bomullsproduktionen, eller när det gäller att bekämpa motståndare. Han är en hybrid karaktär, sammansatt av lika delar populistisk Berlusconi och våldsam Gaddafi.
Just denna kombination av falsk jovialisk folklighet och grym våldsutövning lyckas Welsapar gestalta med trovärdighet in i minsta detalj. En maktlös press och en naiv och okunnig omvärld fullkomnar bilden av en nation som lämnats åt sitt öde.
Bakom varje burlesk episod i romanen finns en ofattbart grym verklighet. Bomullsodlingen är landets huvudnäring, men fälten är så besprutade med giftiga kemikalier att bomullsarbetarna blir sjuka.
I ”Kobra” framställs detta på ett satiriskt sätt, i verkligheten har författaren skrivit kritiska reportage om just detta, innan han tvingades i exil.
”Kobra” är en mäktig roman, med många burleska och tänkvärda episoder, men den känns med sina mer än 600 sidor för lång och något för osammanhängande. Och det sagobetonade slutet upplevde jag som lite uddlöst.

Kobra

Ak Welsapar
Översättning Stefan Lindgren
Tranan
Gå till toppen