Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Muren mellan könen

Crister Enander om Madeleine Hessérus roman Staden utan kvinnor.

Madeleine Hessérus.
Det är en annan tid, en annan ordning. Ändå så nära. Ändå så oroande lik den stad som idag är vår huvudstad. En medelålders man anländer i ett piskande regn till Norra staden. Han förblir, som tur är för hans egen skull, anonym i den grå massan av män, bara män. Han kommer från Skärgården, därute där motståndsrörelsen fortfarande har sitt fäste. Hans namn är Jakob Hall. Han har ett uppdrag.
Det har hunnit gå tjugo år sedan han flyttade från staden och det är över fem år sedan han senast var på besök. Han känner sig som en främling, som om han rör sig en stad han inte alls känner.
Det är en dystopi av allra mörkaste slag som Madeleine Hessérus målar upp i sin nya roman ”Staden utan kvinnor”. Samtidigt finns redan från det inledande kapitlet en ljusare motbild: romanen är en form av tillbakablickande krönika över en stad som fallit, som förändrats och – kanske – lämnat förtrycket bakom sig.
Sedan ett stort antal våldtäkter och ytterst brutala överfall på kvinnor utförts med nyckfull grymhet var sig inget längre likt i staden. De skapade en ständigt närvarande känsla av rädsla och hotfullhet som förändrade det mesta. Ingen kvinna kunde längre känna sig säker på gator och torg. Det infördes till och med särskilda vagnar i tunnelbanetågen där enbart kvinnor fick åka för att på så sätt åtminstone skapa en illusion av att de var fredade. Rädslan klöv staden. Den trängde in i varje skrymsle, in i vardagslivet och även mellan gifta par och syskon. Det blev ett gift som frätte sönder själva samhällskittet.
På så sätt inleddes utvecklingen som kom att leda fram till att staden delades i två delar. En mur byggdes mellan Södra och Norra staden, klöv världen i två separata verkligheter – en mur som självfallet för tankarna till Berlin. I Norra staden, där romanen utspelar sig, finns det inte längre några kvinnor kvar, förutom de som arbetar på de många bordellerna och sexklubbarna.
Här finns även antydningar som leder in till en dold grupp av olika makthavare och kändisar som styr politiken och manipulerar vad som händer i staden utan att synas, utan att kunna ställas till svars. Hemlighetsmakeri, korruption, vulgärpopulism, hedonism, sexism, förtryck, intolerans – dystopin har drag som vetter rakt in mot vår egen verklighet.
Stämningen är apokalyptisk. Känslan av att förfall är påtaglig, och en nära förestående undergång framstår som en rimlig utveckling i en stad som säkert och snabbt vittrar sönder, såväl till det yttre som i människornas själar. Männen som lever i Norra staden är som skuggor av en gång fullt ut levande varelser. Deras existens är ovillkorligt inriktad på överlevnad, kortsiktig behovstillfredsställe och en meningslös jakt på de snabbt förbiilande njutningarna: köpt sex, kampsporter, lotter och spel.
Hur staden och människorna har förändrats sedan muren uppfördes skildrar Hessérus effektivt och med inträngande tydlighet genom de tre killar i tjugoårsåldern som Jakob Hall av en slump träffar på det slabbiga Kafé Julian: Elliot, David och Kurt. De är uppvuxna efter muren restes. De känner inte till något annat. De rör sig obekymrat och välbekant i denna skuggvärld, i dess gränder och spelhallar och underjordiska tunnlar, under sitt försök att ta sig till en känd musiker för att varna honom att hans liv är hotat.
Madeleine Hessérus understryker vikten av att minnet – historiens lärdomar och insikter – hålls levande. När rottrådarna huggs av, när förbindelsen bakåt går förlorad genom politisk manipulation och indoktrinering, blir människor lättledda och lydiga då de inte längre äger några kunskaper om att en annan ordning är möjlig.
Även Jakob Hall, som med tvekan accepterat att bli en aktiv medlem av motståndsrörelsen Ark som är en förkortning av ”Arkipelagen”, är trött på alla osanningar. ”Jag är mycket trött på lögner”, säger han på ett ställe. ”Det var därför jag reste hit. För att se med egna ögon. För att prata med människor. För att förstå.”
”Staden utan kvinnor” är en mäktig och imponerande satsning, ett romanbygge av ovanlig tyngd och med många frågeställningar av en sort som idag blivit sällsynta i samtida skönlitteratur. Ytterst handlar det om vad människan i grunden är som social varelse. Var hennes gränser går och vilka påfrestningar och förändringar som den moraliska hållningen – själva samvetet – tål och kan bemästra utan att helt korrumperas. Det handlar även om vad en stad, den yttre och konkret fysiska verkligheten, kan ha för mental inverkan på de enskilda människorna. Hur miljön formar medvetandet.
Återigen visar Madeleine Hessérus att hon tveklöst och med självklarhet tillhör de få verkligt betydande och angelägna svenska författarna. Nominerar inte juryn ”Staden utan kvinnor” till Augustpriset är det snudd på tjänstefel.

Staden utan kvinnor

Madeleine Hessérus
Natur & Kultur
Gå till toppen