Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur

Ja, må den leva!

Björn Gunnarsson tecknar jubilerande Stadsteaterns 90-åriga historia och efterlyser dess första kvinnliga chef.

Idén om stadsteatrar kom till Sverige från Tyskland i början av 1900-talet. Buren på en våg av liberal bildningsidealism. Massorna skulle få tillgång till uppbygglig kultur, och staden skulle tillhandahålla en scen.
Men detta är bara ena sidan av saken. Den andra är att 1800-talets sociala behov av teater levde kvar hos de besuttna klasserna. En arena för att ses och bese, att knyta kontakter, nätverka som det heter på nutidssvenska.
Teatern var en av fåtaliga offentliga mötesplatser dit alla hade tillträde. Vad som utspelade sig på scenen var mindre viktigt. Men det var givetvis inte fel om skådespelarna var kända, pjäsen omtalad, scenografin påkostad. Sådant var också statusmarkörer.
Att ha råd med en fin teater var ett tecken på framgång och välstånd. Under 1800-talet var teaterhusen i svenska småstäder oftast skrangliga lador. I princip tomma hus, med några standarddekorer och enklare teatermaskineri, där de mångtaliga resande teatersällskapen spelade under längre eller kortare perioder.
Stadsteatertanken är också drömmen om den fasta ensemblen: klart lysande stjärnor som kunde lockas att bosätta sig på orten, därmed ytterligare förökande det lokala bildade borgerskapets kulturella kapital.
Även om skådespelarna i den lönemässiga praktiken fortfarande var jämställda med trasproletariatet. De första fasta teatrarna bildades på privat initiativ, genom donationer och stödköp av aktier.
Men en teater är inte en sparbank, och ganska snart blev det privata kapitalet utarmat. Att ekonomin tvingade fram offentliga medel till driften ändrar dock inte att teatern förblev de goda stadsborgarnas projekt.
Så är det väl fortfarande. Strider kring Helsingborgs, Göteborgs och Malmös stadsteatrar under hela efterkrigstiden visar att stadens elit fortfarande betraktar stadens teater som ”sin” teater.
Även om de makthavande numera tituleras kommunalråd och kulturnämndsordförande, inte grosshandlare och disponent, och stadsteatrarna är socialiserade. Det vill säga helägda kommunala aktiebolag, med regleringsbrev och offentliga uppdragsbeskrivningar. Nåde den stadsteaterensemble som alltför självsvåldigt försöker beträda alltför konstnärligt frihetliga vägar. Då förvandlas ägarmaktens osynliga hand till en järnnäve, och armlängds avstånd blir till tatueringsnärhet.
Helsingborg var alltså först i landet att bli med stadsteater, vilket nog mera berodde på slumpen än på kulturpolitisk framsynthet.
De första decennierna tycks tillvaron ha varit relativt anonym, med i stort sett en enda teaterchef, Rudolph Wendbladh.
Torsten Hammarén, som sedan skulle revolutionera scenkonsten i Göteborg, hoppade in under några år.
När den ständiga konkurrentstaden Malmö fick sin stadsteater 1944 drog staten helt sonika in bidragen till Helsingborg. Tidigare hade Helsingborgsteatern till och med haft förmånen att få gästspela hos de sydliga naboarna.
Räddaren i nöden hette Ingmar Bergman, som inte bara höjde ribban konstnärligt – satte Helsingborg på kulturkartan som det skulle heta idag – utan också såg till att skaffa tillbaka statsbidragen.
Det är fascinerande att tänka sig Bergman verksam i en riktig gammal Fanny och Alexander-teater.
I sina nyutkomna memoarer "En tid vid teatern" (rece4nserad av Bengt Göransson i HD/NST xx xxx) berättar Sveriges meste teaterchef Mats Johansson om hur han som 23-åring (1948) kommer till Helsingborg för att bli regielev hos stadsteaterns Lars-Levi Læstadius. Den byggnad han kommer till, i hörnet av Bruksgatan och Prästgatan, beskriver han som en ”magnifik hovteater”. Den uppfördes 1877 men revs som bekant 1976 när den nya funkisdrömmen vid Dunkers plats stod färdig; när Helsingborgs stadsteater slutligen kapade banden med 1800-talet och blev en modern teaterfabrik.
Med den nya byggnaden kom också den ordning som blivit så karaktäristisk för svenska stadsteatrar: konstnärliga experiment på studioscenen, publikdragare på stora scenen.
Mats Johansson beskriver ganska detaljerat hur den gamla teatern såg ut interiört. Den scendörr som hade en smällande stoppfjäder måste ha orsakat många ofrivilliga effektljud.
En fast ensemble på ”dussintalet” skådespelare var engagerade på åttamånaderskontrakt. Somrarna var inkomstfria, vilket är orsaken till att det spelas sommarteater i buskarna lite varstans, ända in i våra dagar.
Tio produktioner per spelår låter som en väldig uppgift för en liten lusfattig stadsteater, men med bara fem veckors instuderingstid gick det uppenbarligen att genomföra.
Hårt styrd regiteater var modellen, och på repertoaren stod klassiker som Strindberg, Ibsen och Molière, samt 1940-talets popdramatiker Jean-Paul Sartre, Jean Anouilh och Tennessee Williams.
Johansson gör ett intressant påpekande: de många uppsättningarna berodde på att publikunderlaget var för litet. Efter 25 föreställningar hade alla teaterintresserade helsingborgare sett pjäsen, och man fick komma med något nytt. Värt att tänka på i dessa tider när ”repertoarteater” blivit lösenordet i försöken att fylla tomma salonger.
Johanssons berättelse andas gemyt och idyll, till exempel rekvisitören som vid lunchtid klev ut genom fönstret till sitt arbetsrum och in genom fönstret till teaterrestaurangens kök.
Eller premiärfesterna på Grand, om vilka Johansson lakoniskt konstaterar att man kvällen därpå fick ”kolla extra noga att alla var på plats” inför föreställningen.
Hur det var med spelskickligheten och textbehärskningen de kvällarna förtäljer inte historien, men man kan ju ana. En rolig anekdot som Johansson inte berättar handlar om ridåhalaren som gjorde till en konst att låta ridåfallet bli en kritisk kommentar till föreställningen. Ett långsamt ridåfall var en bildlig sågning.
Helsingborgs Stadsteaters historia är dess chefers. Eftersom arbetsordningen alltid varit auktoritär, kunde varje chef sätta sin prägel på repertoaren.
1960-talet tillhörde Per Sjöstrand, 1970-talet var Claes Sylwanders, 1990-talet Lars Svensons medan 2000-talet var Göran Stangertz.
Vad gäller skådespelare är det väl framför allt Nils Poppe som blivit synonym med Helsingborgs Stadsteater. Hans ande har aldrig riktigt drivits ut ur stadens teaterliv.
Många stora svenska aktörer har gjort sina läroår i Helsingborg. Det är som plantskola för både skådespelare och regissörer som teatern haft sin främsta roll i det nationella teaterlivet.
De fasta ensemblerna var till en början stadsteatrarnas välsignelse, men blev dess förbannelse. Repertoaren var inte sällan anpassad efter ensemblen, i stället för tvärtom, vilket i längden inte befrämjar konstnärligt nyskapande.
I våra dagar, när publikuppdrag och teaterestetik omfattar allt från postdramatik och performance till farser och musikteater, blir kraven på en liten fast ensemble med en solid åldersmässig mittpunkt i medelåldern ganska övermäktiga.
När repertoarläggningen sträcker sig åratal framåt i tiden och repetitionstiderna närmar sig halvåret, borde det vara möjligt att lämna ensembletänket.
Den största förändring som stadsteatrarna genomgått under sin historia, kvinnors inträde som regissörer, dramatiker och i bärande – inte stödjande – roller, borde följas av en annorlunda organisationsform.
Kanske i någon mån tillbaka till de resande sällskapens tid – minus hästkärrorna.
En större rotation skulle liva upp stadsteatertanken, som trots många ekonomiska sorger och kulturpolitiska bedrövelser ändå håller ställningarna relativt väl in i det nya millenniets andra årtionde.
Vad gäller jubilerande Helsingborgs Stadsteater är det efter 90 manliga år nu verkligen dags för en kvinnlig chef.
Gå till toppen