Resan genom Stockholms fria konstliv börjar i en blå Mazda modell 323. Bilen som är konstnärerna Frida Krohn och Ylva Trapps personliga konsthall. I år bjuder "konsthall 323" in till ett residency-program. Först ut är John Huntington (alias Kanslibyrån) som kommer utsätta skatteverk och kommunkontor för en extern omorganisation. I en akt av klassiskt konstnärligt förfrämligande, genom att omplacera platspecifika objekt, hoppas Huntington "luckra upp det byråkratiska maskineriet och dess suveränitet, och arbeta för en mer organisk organisation.”

Det känns helt naturligt att påbörja en text om huvudstadens alternativa konstscen med en blå Mazda 323 i konstant rörelse. Som metafor för en konst som i ständig förflyttning granskar sin omgivning. Transporten är inte bara mental utan också geografisk. Mycket av det spännande och nydanande i Stockholmskonsten finns nämligen i stadens utkanter.

Exempelvis i centraltvättstugan på Cigarrvägen 14 i Hökarängen. Härifrån arrangerar Konsthall C politiska programkvällar och urbana konstexkursioner. Allt med en aktiv lokalpolitisk och samhällsengagerad profil. I höst visar "Station C" en löst sammanhållen utställning där de olika deltagarna diskuterar och analyserar politiska och infrastrukturella förändringar på olika nivåer. Konstnärskollektivet Slavs and Tatars föreläser om satir i Iran, och Lisa Torell fortsätter i sina arbeten undersöka yttrandefrihetens villkor.

Konsthall C:s grundläggande ambition är att med centraltvättstugan som idé och koncept påbörja en debatt kring samhälls- och demokratifrågor. När Sverige växte fram som välfärdsland fanns tvättstugan med som utopisk idé om samverkan och gemensamhet. Nya möjligheter skapas nu utifrån detta folkhemsarv, som både hyllas och kritiseras i olika konstprojekt.

Även Marabouparken använder sig av närmiljöns specifika egenskaper i sin verksamhet. Det är Maraboulabratoriets gamla lokaler i Sundbyberg som numera härbärgerar en konsthall. Fjolårets stora utställning "Parkliv" utgick från den omkringliggande parken – ett stycke grön kulturhistoria etablerad på fyrtio- och femtiotalet av trädgårdsarkitekt Sven Hermelin. Utifrån den egna stadsoasen inleddes en undersökning av den urbana naturens sociala och biologiska egenskaper.

De kontextkänsliga undersökningarna fortsätter på Marabouparken som i år visar Hilding Linnqvist teckningsarkiv. Den naivistiske konstnären har en speciell anknytning till platsen då han 1930 utförde en väggmålning till Maraboufabrikens personalmatsal. Konsten hade på Marabou en central roll, och sågs tillsammans med parkmiljön som en stimulans för produktion och avkastning.

I Linnqvistsatsningen visar sig industrihistoria och konsthistoria vara tätt sammanbundna. Det blir tydligt hur kraven på lönsamhet var med och byggde både den svenska välfärden och det svenska kulturarvet.