Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Böcker

Ja till Liv!

Jenny Högström läser Liv Strömquists nya seriealbum "Ja till Liv" och utnämner henne till en svensk motsvarighet till Valerie Solanas.

En ABC-bok never goes out of style. Särskilt inte om den är skriven av ett satiriskt geni och serietecknare som heter Liv Strömquist. Eller om den rivstartar med A som i Arbetslinjen och en inblick i framtidens spännande arkeologiska rön, utifrån grenen "moderatforskning". Sven-Otto Littorins tavla "Arbetslinjen" är tydligen "det enda kulturella spår som moderaterna lämnat efter sig", och har hittats vid "utgrävningarna av Peppes Bodega". Alltså, det är ju så roligt...
ABC-boken i fråga heter Ja till Liv, och jag tänker varken sticka under stol med att det är precis vad jag också tycker, eller att detta som synes är en oförblommerad hyllning.
Jag har vänner som varit på vippen att sjukskriva sig från jobbet för att läsa den här boken. För egen del har den räddat mången gråtrist arbetsdag med ett välkommet skrattanfall. Och så har jag upptäckt att den är generationsöverskridande: både min treåriga dotter, min mamma och jag, fnissar nämligen lika glatt åt Strömquists skrattande snippor, som i sin tur är ett kongenialt svar på Kay Pollacks "Att välja glädjen".
Ju mer jag tänker på saken, desto mer framträder Liv Strömquist som ett slags svensk samtida version av Valerie Solanas – och det är såklart menat som en komplimang!
Och om Strömquists förra bok "Prins Charles känsla" var bra – så är "Ja till Liv" om möjligt ännu bättre. Dels lyckas hon med hjälp av ABC-konceptet beta av en mängd aktuella ämnen (allt från L som i Liberalfeminist, M som i Manshora, X som i Xenofobi till sorgliga W som i Winehouse), samtidigt som hon faktiskt lyckas berätta en sammanhängande historia om den tid vi nu lever i. Dels för att hon om möjligt är ännu roligare, mer träffsäker, feministiskt ursinnig och samhällskritisk än förut.
Det är som om hennes bläck var blandat med nitroglycerin. Kanske har detta att göra med hennes verksamhet som krönikör i Efter arbetet eller hennes år på radion ("Tankesmedjan" och "Pang prego"). Ännu mer sannolikt är hennes rasande energi direkt kopplad till det faktum att Sverige fortfarande har en högerregering. Och att kärleksrelationer fortfarande ser ut som de gör.
Det enda problemet i sammanhanget är att jag som kritiker känner mig påtagligt lockad att rada upp hennes obetalbara vitsigheter och träffsäkra betraktelser rakt av. Som serien "Barn är kristdemokrater", som helt enkelt leder i bevis att om barn – som ju som bekant är ungefär lika progressiva som påven – fick rösta så vore kd deras parti, med följande sens moral: "Innan du skaffar barn: Tänk på att det kommer att bli som att mata, vårda – och ev. sova i samma säng som – en liten, liten Göran Hägglund!"
Över huvud taget är Strömquist en lika drastisk som avslappnad och självsäker berättare i just serieformatet. Hennes krönika om offerkoftan har till exempel bara blivit bättre som serie. En annan favorit är serien om den fullständigt vidrige komikern Robert Gustafsson, som bland annat menar att det finns biologiska bevis för att kvinnor inte är lika roliga som män. Sådana pundhuvuden visar Strömquist no mercy.
Hennes grepp är att helt enkelt ta motståndarna på orden, och vända deras argumentation emot dem. Sen står de där med brallorna nere, de allestädes närvarande gubbarna, liberalfeministerna, de tröttsamma typerna, queerposörerna, heterosexisterna och manshororna.
Allt medan snipporna skrattar. Och oj, vad de skrattar!

Ja till Liv

Liv Strömquist
Galago
Gå till toppen