Det var för fem år sedan. Jag försörjde mig som tyskalärare i en förort, kände mig alienerad och oglamourös, hade dessutom varken tid eller råd att skriva poesi. Men så en novemberdag kom skolans mest excentriska svenskalärare fram till mig i korridoren. Hon hade sett mig, sa hon, och förstått att jag inte var någon riktig lärare. Ryktesvägen hade hon hört att jag var poet. Nu ville hon lära känna mig och dessutom ta med mig till sin gode vän, Tomas Tranströmer. För du gillar väl Tranströmer?