Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Familj

Susanna Popova i ständigt blåsväder

Utskälld, ogillad - och prisad för sitt mod i samhällsdebatten. Men visst kostar det på att ha en åsikt, menar journalisten och författaren Susanna Hakelius Popova.

Det är inte alla som har fått känna på att bli utskälld av 39 genusforskare på DN:s debattsida. Men det har Susanna Hakelius Popova, som kulmen på mediastormen runt hennes bok Elitfeministerna som kritiserade radikalfeminismen i Sverige.
– Det är i alla fall en livserfarenhet, säger hon med ett självironiskt garv.
Den attityden är kanske lättare att inta om man är van att ha det hett om öronen. Susanna Popovas böcker och artiklar handlar inte sällan om kontroversiella ämnen, och hon kan vara rätt ensam på barrikaderna när hon argumenterar på tvären mot konsensus i debatten.
Men hon är inte ute efter att provocera utan tycker framför allt att det är viktigt att förhålla sig kritisk. Det är få som törs stå för sina åsikter offentligt, menar hon, och därmed blir det onödigt ensamt och svårt för dem som faktiskt vågar höja sina röster.
– Jag fick en gång ett pris för visat mod i samhällsdebatten. Och jag tar gärna emot pris, men jag tycker inte att det är modigt att säga vad man tycker. För mig är det normalt. Och då får det ibland kosta skjortan, vilket jag kan tycka att det har gjort också.
Skepsisen till konsensustänkandet och det moderna projektet har hon med sig sedan uppväxten i ett intellektuellt medelklasshem. Den fick ännu mer näring under några års arbete med avgiftning av narkomaner och på en psykosavdelning för tonåringar.
– Det finns en brist på ödmjukhet inför andra människors värdighet och rätt att vara som de är. Det är märkligt vilken extrem hårdhet man kan visa mot svaga människor, bara för att de inte kan yttra sig, för att de inte har en röst, säger hon.
Det är heller inte så att alla blir ens motståndare när man sticker ut hakan, försäkrar hon.
– Efter Estoniaboken fick vi ett jättefint handskrivet brev från en dam som sa att hon grät hela tiden när hon läste boken. Och då förstår man att även om Sjöfartsverkets generaldirektör hoppade på oss stenhårt så betydde det väldigt mycket för människor att vi försökte berätta hur det kunde hända.
För närvarande ligger Susanna Popova lågt med journalistiken och ägnar sig åt rollen som rådgivare i mediafrågor. Det mest omvälvande i livet är att yngsta barnet har lämnat boet för studier i USA. En tillvaro som i 25 år har präglats av en mammas dagliga sysslor håller plötsligt på att förändras.
– Det är en sådan otroligt stor sak att bli förälder. Och då blir det självklart också en väldig förändring när det inte längre är någon hemma som väntar på att man ska laga mat eller som behöver prata en stund. Det är helt enkelt en ny fas, och jag måste hitta ett nytt sätt att vara "jag" på.
Hur hoppas du att ditt liv förändras?
– Att jag reser mer, och att jag läser mycket mer än jag har hunnit göra de senaste 25 åren. Sedan har jag tänkt: Tänk om jag kommer att skriva den där romanen nu? TT Spektra
Aktuell: Fyller 55 år den 11 oktober.
Familj: Gift med Aftonbladet-krönikören och författaren Johan Hakelius. Barnen Karolina, 25, och Karl, 19. Hunden Morris.
Bor: Lägenhet i Vasastan i Stockholm.
Gör: Rådgivare åt bland andra pr-byrån Hill & Knowlton.
Karriär i korthet: Fil kand i psykologi. Började som frilansjournalist åt Expressen med flera, reporter och redaktionssekreterare på Kristdemokraten och sedan ledarskribent för Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet. Chefredaktör för Moderna Tider, kolumnist för Metro, Svenska Dagbladet, Göteborgsposten med flera. Programledare för mediegranskningsprogrammen Media 8 och Åsiktsmaskinen. Har skrivit sex böcker, däribland Vårt bröllop (om kungabröllopet, 2010), Överklass (om överklassen i Sverige, 2007), Elitfeministerna (om jämställdhet och feminism i dagens Sverige, 2004) och Protokollet - Estonia (med Mats Holm, 2003). Sitter i förtroenderådet för Studieförbundet Näringsliv och Samhälle (SNS).
Så firas födelsedagen: I London tillsammans med make och dotter med pojkvän.
Om att fylla 55: "Det är ganska skönt att ha kommit ur det väldigt pressade läge som det är att både jobba och ha små barn. Och det är lättare att acceptera sig själv när man är äldre. Det är parodiskt att unga människor tror att det är jättehemskt att bli äldre, för när man blir äldre så inser man att det som är riktigt hemskt är att vara ung, sakna erfarenhet och inte riktigt kunna styra sitt liv. Det är ganska vilsamt att slippa vara ung."
På nattduksbordet: Tingen, av George Perec, och Simon Sebag Montefiores bok Jerusalem.
Finns inte i garderoben: Cykelbyxor.
Så rensar jag tankarna: Går ut med hunden.
Saker jag går igång på: "Kvotering, på ett klart negativt sätt. God mat - vi kan göra resor där vi bara äter och pratar om maten hela tiden. Och hundar - de är verkligen intressanta, faktiskt."
Varför jag tackar nej till styrelseuppdrag: "För att jag inte vill ha den sortens bindningar helt enkelt. Jag röstar inte av samma anledning, jag har rätt svårt att associera mig med grupper på det sättet."
Gå till toppen