Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Familj

Kultur-Sören om arvet och idealen

Sören Sommelius har rest jorden runt, men det som var hemma för pojken Sören är hemma för 70-åringen.

Ännu kan han gå ut på balkongen i lägenheten på Karl X Gustavs gata i Helsingborg och se Öresund glittra där ute. Det är fortfarande stort att "se skeppen som försvinner över jordkanten i norr". Ett bildminne som satt sig är hur han som liten står på denna balkong och ser spårljus över sundet.
– Det hände att vi fick gå in i badrummet för att det blev obehagligt. Gränsen mellan krig och fred under andra världskriget gick faktiskt precis här, säger han.
Mamma Vera bodde kvar här till sin död 1983. Sex år senare flyttade Sören Sommelius tillbaka, in i barndomshemmet.
– Det kändes jättekonstigt i början, men det går över. Det har ju renoverats och målats om.
Huset är från 1929. Hans morfar, sockerbruksingenjören, köpte det för sitt livs besparingar. Numera äger Sören fastigheten med sin bror Staffan. Detta, att äga och att förvalta, har varit Sören Sommelius privilegium och prövning i livet. När han är hemma i Sverige delar han sin tid mellan lägenheten och huset Uggle udde i Ugglehult vid Västersjöns västra strand. Hans far Ove köpte huset av Edvard Persson.
– Jag har suttit i Edvard Perssons knä som liten. Tror jag. Det har sagts så i varje fall.
70 år. Har du kontroll på åldersnojan?
– Ja, men det är märkligt. När jag träffar folk som är yngre känner jag att vi är jämnåriga. När jag träffar jämnåriga så upplever jag dem som mycket gamla. Men jag känner mig privilegierad att få göra det jag gör. Och nu har jag fått en häftig, oväntad livsroll som farfar samtidigt som jag har kommit ur arbetslivets grottekvarn.
Kommer du att överleva papperstidningen?
– Nej, papperstidningen kommer att överleva mig. Teatern överlevde filmen, filmen överlevde tv:n. Tekniken skapar nya möjligheter även om osäkerheten just nu är stor. Vår nye vd Pontus Bodelsson har uttryckt det bra när han säger att utmaningen ligger i hur framtidens kvalitetsjournalistik ska finansieras. Det är nyckelfrågan. Hur ska vi kunna behålla en stor redaktion? Vad vi måste göra är att berätta om vår tid och människorna i vårt område. Och jag tror det går.
Din halvbror Torgny, författare och fotograf, dog i en flygolycka på Trinidad 1963. Det påverkade dig.
– Det är klart att jag har gått i hans fotspår. Han var 13 år äldre än mig, så vi hade ingen riktig syskonrelation, men jag såg mycket upp till honom. Vi fick höra om hans död på radion. Det var en chock, väldigt traumatiskt, och det är klart att man präglas av det. Fram till dess hade jag läst astronomi i Lund. Men Torgnys död ledde mig till HD. Jag hade varit en hel del på tidningen och tyckte att det var en spännande värld, men jag hade aldrig tänkt bli journalist. Ett par år efter Torgnys död, 1965, fick jag uppdraget att göra HD:s första kultursida.
I den danska filmen "Arvet" av Per Fly slits en man mellan att skapa sig sitt eget liv och att axla manteln i familjeföretaget. Plikten vinner. Var det så?
– Något år innan min far dog blev jag chefredaktör och vd. Det var mellan 1974 och 1976. Tidningen var verkligen som ett familjeföretag. Det fanns förväntningar, en tyngd. Jag vet inte om jag hade gjort samma val i dag. Jag har varit väldigt noga med att inte ha några förväntningar på mina söner, men inte heller de kommer ju undan att vara aktieägare, på gott och ont. Samtidigt som jag var chefredaktör bodde jag i en storfamilj på Hälsovägen. Vi var fem-sex vänner som hjälptes åt med att baka bröd och tvätta medan vi hade ständiga diskussioner. Den världen var så främmande för många på redaktionen. Jag kommer ihåg att vi hade sett Hoola Bandoola Band en gång i Grytan, men när jag kom till redaktionen skulle vi inte skriva en rad. Det var "för flummigt", sa man. Jag kände mig som en konstig figur i det sammanhanget. Det var inte kreativt och jag var inte kompetent för det. Jag var oändligt glad den dagen jag kunde gå tillbaka till kulturredaktionen.
Hur har det varit att driva en tidning tillsammans med sin bror?
– För två unga grabbar i 30-årsåldern var det svårt att få ansvar och försöka ta över ett tidningsföretag och göra något av det. Vi har haft våra olika roller och det har ofta varit tufft.
Under kriget var tidningen klart tyskvänlig. Detta har du slitit med hela livet?
– Det har påverkat mig. Det är som Orhan Pamuk skriver: "Någon gång i livet drabbas vi av självreflektion och vill granska omständigheterna kring vår födelse". Jag föddes mitt under kriget, 1941. Jag fick inte höra ett dugg om nazismen i skolan eller i mitt föräldrahem. Men när jag skulle gifta mig med Siv 1964 hade hennes lärare sagt "Hur kan du gifta in dig i en familj som drev en nazistisk tidning?" Det var obehagligt och det ledde till att vi åkte till Auschwitz året därefter. Under åren har jag också rest till Dachau, Bergen-Belsen och Buchenwald. I "Flickan som kom till Auschwitz" fick jag chansen att skriva om Katja Kurdziel som är 87 år och bor på Fredriksdal numera.
Hur skulle du beskriva dig själv politiskt i dag?
– Jag är vänster. Jag är inte med i ett politiskt parti, men jag tror på ett rättvist samhälle och allas lika möjligheter.
Du är socialist?
– Ja, det kan man säga.
Och kapitalist?
– Ja, det också.
Det går?
– Ja, jag har aldrig gett upp mina egna värderingar. Men jag låter inte dem påverka det redaktionella arbetet. Det skulle aldrig falla mig in. Det handlar fortfarande om att få ekonomin att gå ihop, men att samtidigt vara en bra arbetsplats. I bolagsstyrelsen vet de om att jag är kritisk till bemanningsföretag. Men jag har stor respekt för de som är operativt ansvariga på tidningen. Vi har olika roller.
Kan det vara svårt för läsaren att hålla isär Kultur-Sören och ägaren Sören?
– Det är ett stort dilemma. Jag är medveten om att jag i andras ögon först och främst är tidningsägare, men jag tycker inte att man kan definieras som människa utifrån vad man äger utan utifrån vad man säger och gör. I hela mitt liv har jag försökt skaffa mig en egen värld utanför tidningen.
Lägenheten är ett mindre bibliotek. Summan av ett liv av läsande och skrivande. Fotograf Svensson tar en bild på Sören Sommelius i arbetsrummet. I ett par hyllor finns prydliga rader av tunna röda och blå ryggar. Det är dagböcker Sören Sommelius skrivit sedan tonåren.
– Det är ett sätt att försöka förstå det jag har varit med om. Att svara på frågan "Vad var det som hände egentligen?" Nästa bok kanske blir en självbiografi.
Aktuell: Fyller 70 år den 23 oktober.
Gör: Författare, journalist, delägare i Helsingborgs Dagblad.
Familj: Lever med Kerstin Schultz. Sönerna Ola, Pål och Simon samt barnbarnen Olga, Vera, Astrid och Elsa. "När Ola var halvårsgammal lämnade vi honom till mormor och morfar för att bila genom Afrika. Bara för att bevisa att man kunde leva som vanligt även när man hade blivit föräldrar. Det var osannolikt inskränkt, men jag har blivit klokare med åren. Med min yngste son Simon var jag pappaledig i elva månader".
Bor: Lägenhet på Karl X Gustavs gata i Helsingborg, hus i Ugglehult vid Västersjön.
Läser: George Simenons "Sonen". "Det är månadens läsecirkelbok. Jag har varit med i läsecirkeln 'De heliga idioterna' i tio år, vi är sju killar - eller gubbar".
Böcker: Ett dussin böcker har det blivit. Hans nästa är en biografi om poeten Pablo Neruda som publiceras hösten 2012.
Så firas dagen: "Jag och Kerstin åker till Paris för att hälsa på en god vän sedan skolåren i Helsingborg. Men senare i höst, över jul, ska jag fira genom att resa med Kerstin, barnen och barnbarnen till Indien".
Gå till toppen