Sport

Det har blivit många stolpar...

Så har ytterligare en milstolpe passerats – den andra täckt med guld.
Det har blivit en hel del stolpar under mer än 45 års skrivande om HIF.
Jag började alltså 1966, då HIF, som så många gånger under det årtiondet, dansade på slak lina. Klubben kom tillfälligt upp på en sträckt sådan med stora silvret året efter, men 1968 gick det inte längre. En 24 år lång ökenvandring tog vid.
De allsvenska gulden och spelet i Europa till trots är det andra matcher och händelser i betydligt blygsammare sammanhang som etsat sig fast i minnet och verkar förbli där livet ut.
Den första inträffade visserligen inte i något undanskymt sammanhang, men var märklig och minnesvärt på ett annat sätt – även om jag inte tyckte det just då.
Det var 1969, året efter den allsvenska degraderingen. HIF spelade hem division 1 och skulle kvala till allsvenskan. Örgryte väntade i första matchen på Olympia och i HD skulle det slås på stort. På den tiden hade vi i genomsnitt en och halv sida om dagen – nu skulle vi göra åtta enbart om kvalmatchen på Olympia. Det blev platt fall. HIF förlorade med 0–4 och jag har varken förr eller senare gjort så många intervjuer och skrivit så många artiklar med och om ÖIS-are.
En stekhet augustidag 1971 var det dags för Blomstermåla IK på bortaplan. Då hörde det till att vi murvlar åkte med spelarbussen. Air condition kunde man inte ens stava till på den tiden, så i höjd med Nybro var det dags att plocka av sig lite kläder. När vi körde in i Blomstermåla satt i stort sett alla i bussen enbart iklädda kalsingar.
Ett annat problem på den tiden var att det inte fanns toaletter på bussarna. Därför blev hemresorna oftast var mycket längre än resorna till spelplatsen. På den tiden bestod inte medhavd dricka av sportdryck, vatten eller Red Bull. Nä det handlade om drycker som krävde ideliga stopp för kissepauser.
En match mot Göteborgslaget IK Warta på Olympia i slutet av maj 1987 glöms inte heller i första taget. HIF förlorade med 0–2 och låg sist i division 2 västra. Intresset var inte överdrivet stort. Bara drygt 700 hade letat sig till Olympia. En av många som inte såg matchen till slut var legendariske HIF-aren Sven Persson, mest känd som Flua. En vanligtvis timid liten herre, som närmast var att betrakta som blyg. Men när Warta gjorde 2–0 reste han sig högröd i ansiktet. Stegade ned från sittplatsläktaren i trä och smällde igen den väldiga trädörren så det hördes ner till Rådhuset och utbrast: Nu får det min själ vara nog!
En idrottsplats jag aldrig glömmer är den i Spjutsbygd, någon mil norr om Karlskrona, där Trion höll till. Det var en skogsväg som såg ut att leda till the middle of nowhere. Men mitt inne i skogen öppnade det upp sig den mest fantastiska idrottsplats jag någonsin upplevt. Idyllen gick att ta på. Det var vindstilla, en underskön och varm augustilördag och fågelsången överröstades endast av spelarnas kommentarer på planen – ända tills en myndig speakerröst överröstade allt och alla och till och med fick fåglarna att tystna:
"Walle Holmberg från Helsingborgs Dagblad ska omedelbart infinna sig i speakerbåset!"
Jag blev stel som en pinne, men fann ingen annan råd än att mitt i den första halvleken trava runt hela idrottsplatsen betittad av runt 2 000 på läktarna (varav merparten från Helsingborg).
Väl inne i speakerbåset räcktes en telefonlur över till mig. I andra änden en kollega från sportredaktionen i Helsingborg:
"Walle, jag skulle bara meddela att den kräftskiva du ska på när du kommer hem i kväll är inställd..."
Det var många som sedan ville veta vad det var för viktigt samtal som fick speakern att bli alldeles till sig i trasorna. Jag blev lika röd i päran som de kräftor jag skulle ätit när jag gav dem svaret.
1992 tog ökenvandringen slut.
Pilevallen i Arlöv blev San Siro Milano.
Tallhöjden i Färjstaden blev Olympiastadion i München.
Rosvalla i Nyköping blev Stamford Bridge i London.
Myrvalla i Myresjö blev Villa Park i Birmingham.
Gå till toppen