Säsongspremiär av “Byggfällan” på TV3 i går kväll. Det programmet har verkligen allt man kan begära av en tv-produktion.

Det är drabbade människor som det är synd om, skurkar som lurar och bedrar för pengarnas skull, detektivarbete, heminredning och en rafflande konfrontation. I går kväll innehöll programmet faktiskt även en mindre biljakt.

Gårdagens upplägg: Ola och Therese köper hus och behöver snart bygga ut för att få plats med barnen. De anlitar en byggare med muntligt avtal. En stor del av de 1,6 miljoner kronorna betalar de i förskott, men ett år senare är det enda de har ett läckande och möglande hus utan fönster.

“Vi bor inte ihop längre på grund av det här”, berättar Therese och snart gråter alla. Våra sympatier är vunna, naturligtvis.

Byggpatrullen och förkunnar sin dom: “Det värsta jag har sett”, “livsfarligt” och “det är ju inte ens ett hus”, låter det och vi förstår allvaret.

Varje program leder fram till två skilda klimax - ett färdigt hus och en byggskurk med byxorna nere. Under tiden bjuds vi på en blandning av “Uppdrag granskning” och “Extreme home makeover”.

Precis som i “Extreme home makeover”, det amerikanska programmet med den megafonskrikande Ty Pennington, kommer en lastbil med prylar och byggarna får klartecken.

Och precis som i “Uppdrag granskning” snokar Renée Nyberg på bästa Janne Josefsson-manér utanför ett hus där byggfuskaren håller till. I baksätet sitter den lurade husägaren.

Konfrontationen blir en riktig skampåle. Efter den mindre biljakten - som dessvärre inte inkluderar några skrikande däck - hittar de till slut byggfuskaren i en gul reflexväst mekandes under en Volvo.

Aldrig förr har väl en konfronterad människa känts så tafatt. Han har inga kommentarer, ställer sig upp en kort stund och kryper sedan tillbaka under bilen. Den lurade husägaren får skälla en stund, “fy fan så jävla klen du är”, sedan panorerar kamerorna mannen under bilen medan Renée och husägaren kör iväg. Svensk medieskampåle, 2011.

När familjen slutligen får se sitt nya hus gråter de, så klart. Jag hade också gjort det om jag hade lagt mer pengar än vad jag har på ett hus som är obeboeligt och sedan fått barmhärtighetshjälp av tv. Jag rycks med och fäller en glädjetår. Tv-dramat är fulländat.

Fredagskvällarna är räddade när “På spåret” nu är tillbaka. Oldsbergs kritik i kvällstidningarna lägger dock viss sordi på glädjen.

SVT-programmet “Allt för Sverige”, där amerikaner med svenska rötter gör besök i vårt land, känns som en pinsamt nationalromantisk rest från 1800-talet.

I kväll ser jag näst sista avsnittet av “Värsta pojkvänsakademien” på TV3. Det är en god självkänsleinjektion för alla oss pojkvänner som faktiskt aldrig har blivit erbjudna en plats. Ta i trä.