Kultur

Social rättsröta

Lotta Wendel om Sofia Åkerman och Thérèse Erikssons "Slutstation rättspsyk".

Bild: Janerik Henriksson/SCANPIX
"Slutstation rättspsyk" handlar om unga kvinnor som utvecklat ett allvarligt självskadebeteende och placerats på landets rättspsykiatriska högriskkliniker
Vi tar det igen – i den svenska sjukvården låser man in unga kvinnor med allvarliga livshotande sjukdomar tillsammans med mördare, våldtäktsmän och andra våldsmän med allvarliga psykiska störningar. Rent instinktivt känner säkert de allra flesta av oss att det knappast kan vara en helt bra lösning. Efter att ha läst Sofia Åkermans och Thérèse Erikssons bok får man klart för sig att detta är fel och förödande på fler nivåer än det uppenbara.
Låt oss först slå fast att kvinnorna är i behov av vård och att det tveklöst finns grund i sig att tvångsomhänderta kvinnorna på grund av självskadebeteendet. Men bara för att man är tvångsomhändertagen ska man inte vara rättslös. Tvärtom är det just vid tvångsomhändertaganden som vi märker om en rättsstat verkligen förtjänar sitt namn.
Dessvärre visar Sofia Åkerman och Thérèse Eriksson att olagliga tvångsmetoder normaliserats i tvångsvården av kvinnor med självskadebeteende. Författarna beskriver framförallt vården vid rättspsykiatriska kliniken i Sundsvall, där man inte längre tar emot denna patientgrupp, men författarna mer än antyder att olaglig verksamhet förekommer även inom andra delar av landets psykiatriska tvångsvård.
På rättspsyk i Sundsvall var kvinnorna fullständigt rättslösa inför de otillåtna tvångsåtgärderna. Kvinnornas händer låstes fast i stora och otympliga tvångshandskar under flera månader. Kvinnorna isolerades på obegränsad tid, trots att villkoren för isolering inte var uppfyllda och trots att isoleringen endast får ske inom mycket begränsade tidsgränser. Tvångsåtgärderna användes också konsekvent som uttryckliga bestraffningar, vilket är direkt otillåtet. Ofta fattades besluten utan personliga undersökningar av patienterna, eftersom läkarna vid rättspsyk i Sundsvall trots heltidsanställningar inte behövde befinna sig på sin arbetsplats mer än då och då.
I vårt land ska alla människor vara skyddade mot frihetsbegränsningar och tvång. Det slås fast i såväl internationella konventioner som Sverige undertecknat, som i vår egen grundlag. Begränsningar av sådana fri- och rättigheter får enbart förekomma i alldeles speciella fall och enbart om det finns ett uttryckligt stöd i lagstiftningen. Endast tvångsåtgärder som är direkt uttryckta i lagstiftningen får alltså vidtas mot människor.
Men läkarna vid rättspsyk i Sundsvall hade istället en högst egen tolkning av rättsläget och arbetade efter devisen att allt som inte uttryckligen nämndes i lagen var tillåtet. Det är ungefär som att en domstol skulle döma människor till spöstraff eller skampåle eftersom det inte är påföljder som finns nämns i Brottsbalken.
För att försvåraläget ytterligare dokumenterades sällan besluten om tvångsåtgärder. De ofullständiga journalerna förklaras enklast med att läkarna helt enkelt inte befann sig på sin arbetsplats, även om det inte kan uteslutas att läkarna varit obenägna att lämna spår efter de otillåtna åtgärderna.
Åkerman och Eriksson beskriver hur tillsynsmyndigheten Socialstyrelsen visat total undfallenhet gentemot de allvarliga bristerna. Socialstyrelsen kände under flera år till att man använde otillåtna åtgärder vid rättspsyk i Sundsvall, men valde att ge sitt tysta samtycke.
Händelserna vid rättspsyk i Sundsvall har hittills lett till sex varningar. Dessvärre är denna väg till rättelse numera avskaffad och hela tillsynsapparaten är förflyttad från Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd (HSAN) till Socialstyrelsen. Innan HSAN:s disciplinprövning lades ner hann nämnden konstatera följande rörande Socialstyrelsens tillsyn:
"Att Socialstyrelsen 'tillåtit' användningen av tvångshandskar beror inte på att dessa får lov att användas, utan på brister i Socialstyrelsens tillsynsverksamhet som senare uppdagades och åtgärdades genom det uttryckliga förbudet av de redan förbjudna tvångshandskarna.”
Detta är en formulering som tydligt visar på behovet av en extern prövning av hälso- och sjukvårdens rättstillämpning. Socialstyrelsens undfallenhet gentemot yrkesutövarna framgår tydligt av de intervjuer som Åkerman och Eriksson genomfört med myndighetens representanter. Lojaliteten med kollegorna på fältet är stor och vad gäller rättspsyk i Sundsvall är det ingen tvekan om att lojaliteten med kollegorna gjort att patienternas rättssäkerhet fått stå tillbaka.
HSAN inrättades 1980 efter att man konstaterat att hälso- och sjukvården behöver granskas också av en oberoende myndighet, där såväl allmänhet, den juridiska och den medicinska yrkeskunskapen finns representerad, för att regleringen ska prövas på ett korrekt sätt och för att förtroendet för tillsynen ska upprätthållas.
Genom att överföra hela tillsynsverksamheten till Socialstyrelsen och avskaffa disciplinansvaret har man gått trettio år tillbaka i tiden och låter numera hälso- och sjukvårdens professioner granska sig själva.
I "Slutstation rättspsyk" visas vilka förödande konsekvenser det beslutet får.

Slutstation rättspsyk

– om tvångsvårdade kvinnor som inte dömts för brott
Sofia Åkerman och Thérèse Eriksson
Natur och Kultur
Gå till toppen