Kultur

Ruskigt snyggt

Marie Pettersson om serieboken "Hungerhuset" av Loka Kanarp och Carl-Michael Edenborg.

För systrarna Elsa och Fredrike ser livet rätt mörkt ut. Deras mamma har nyligen dött och pappan sitter i fängelse. Nu bor de i en fosterfamilj där de inte trivs: stränga regler, ytligt umgänge och allmän kärlekslöshet möter dem. Fostermamman vill ha fina flickor att visa upp på middagsbjudningar, men Elsa och Fredrike trilskas och surar, sympatiskt nog. De har förstås varandra, men den ömsesidiga tilliten sätts på hårda prov när märkliga och obehagliga saker börjar hända runtomkring dem – och inne i dem.
Hungerhuset heter den här spökhistorien som är ett samarbete mellan serietecknaren Loka Kanarp och idéhistorikern/författaren/provokatören Carl-Michael Edenborg. Berättelsen lånar element och klassiska attribut från såväl skräckfilm som muntliga spökberättelser, och stämningen är verkligen kuslig! Husen är hemsökta, människor återuppstår från de döda och djuren i naturen känns mystiskt uppskruvade. Lägg därtill en både poetisk och dystopisk voiceover-röst som kallar från andra sidan så förstår ni ungefär vart det barkar.
Under en av de vanliga trista bjudningarna hemma hos fosterföräldrarna bestämmer sig Elsa och Fredrike för att lämna festen och istället ta sig till det ödehus som ligger inne i skogen, och som de är strängt förbjudna att vistas i. Kanske är det huset, hungerhuset, som kallar dem till sig? Hursomhelst är lockelsen stor, ja, omöjlig att stå emot. I huset händer märkliga ting som inte ska avslöjas här. Flickorna hamnar både bokstavligen och symboliskt på olika sidor, i olika dimensioner av verkligheten om man så vill, och den konflikt som tidigare anats och som då handlade om att välja sida i en trasslig familjesituation, spetsas här till och kommer att gälla livet.
Berättelsen om de båda flickorna är till en början både lågmäld och realistiskt framförd, men under utan bubblar och fräser det, och snart växer en psykologisk, existentiell och inte minst filosofisk historia fram. Det är både sinnrikt, spännande och mättat.
Men trots att jag alltså är riktigt förtjust i storyn är det bilderna som är det verkligt häftiga med "Hungerhuset". Loka Kanarps scenerier är ett helt äventyr i sig. Hon bygger upp stämningen med hjälp av små detaljer och man kan riktigt känna och höra hur det prasslar i buskarna och knakar i väggarna. Vissa bilder imponerar just i detaljerna, i andra ligger styrkan i det repetitiva. Några scener ger en närmast filmisk känsla till boken, och här är genreidentiteten som starkast – en skugga i motljus, ett hål i golvet som leder ut i intet, en mystisk silhuett i en dörröppning – med sådana små medel väcker Kanarp de rätta olustkänslorna för ett riktigt spökäventyr.
Också personporträtten är gjorda med omsorg. Elsa och Fredrike har, trots att de är så enkelt tecknade, sina alldeles egna personligheter, och växelspelet dem emellan, i form av enkla vardagsdialoger och små gester, är rörande. Det är häftigt när ett ansikte som är så pass stiliserat och förenklat ändå förmår uttrycka sorg, förtvivlan, rädsla. Elsas klotrunda serieögon speglar en komplicerad själ.
Jag blev förälskad i "Hungerhuset", gripen av den poetiska tonen, de filosofiska spörsmålen, den raffinerade storyn och de lysande bilderna – det här är kort sagt ett riktigt bra seriealbum.
Bara att hoppas att samarbetet Kanarp-Edenborg är ett to be continued...

Hungerhuset

Text: Loka Kanarp och Carl-Michael Edenborg
Bild: Loka Kanarp
Kolik förlag
Gå till toppen