Kultur

Barnsagor och surrealism

Martin Hägg om Eva och Helen Rex utställning på Klippans konsthall.

En viss sorts musik har en sällsam förmåga att trigga igång fantasin, generera bild efter bild i skallen, den ena berättelsen efter den andra. Det gäller till exempel det slag av melodiös jazz som för närvarande fyller Klippans konsthall.
Men det gäller i högsta grad även syskonen Eva och Helen Rex samtidiga bilder på konsthallens väggar.
Med hjälp av en stilsäker grafik berättar Eva Rex om teskedsstora kvinnor inbegripna i en dans med koppar och fat, om stadsbor på kvällspromenad under ett ihärdigt stjärnfall, om förlustelser på en halvt om halvt urspårad fest, om förströelser på ett tivoli – med en korvätande ung man, ballongförsäljare och snurrande pariserhjul.
Allt detta är framställt med en absolut skärpa, varje föremål och varje människa framträder med all önskvärd tydlighet. Den som känner sig road skulle, med ett visst mått av ansträngning, kunna förbinda all denna tydlighet, alla dessa enskilda bilder, till en sammanhängande story, förbinda det före och det efter som alldeles uppenbart måste finnas här.
Eva Rex bilduniversum utgör en behaglig flykt in i en alternativ drömvärld, en slags svartvit variant av konstnären Madeleine Pyks avspända semesterbilder eller möjligen av Lennart Jirlows blombeströdda småstadsidyller.
Hela tiden lyckas Rex lägga sig på rätt sida om gränsen till det lättköpt slätstrukna, den naiva ingången blir aldrig en belastning.
Tydligheten, och lusten att berätta, följs upp av konstnärens fixering vid bokstäver, i bilden av hennes ”Bokstavsmänniskor”, i ett ”Höstalfabet” och i ”30 små ABC-bilder” där alfabetets alla bokstäver inlemmats i konstnärens befolkade fantasivärld.
Om Eva Rex grafik hör hemma i barnsagans värld verkar Helen Rex målningar ha ett mer surrealistiskt kusligt ursprung. Med den senares bilder har det naiva anslaget fått vika för ett större allvar. Mörka moln hänger över staden, en ängel svävar ödesdigert runt tofflor och tom stol, den unge estradören blickar, inför sitt framträdande, ängsligt ut mot den förväntansfullt väntande publiken. Inga titlar ger längre vägledning åt tolkningen, inte en bokstav syns till.
Helen Rex målningar fungerar som en slags målad, stum, teaterföreställning med ständigt återkommande avbildningar av teatermasker, uppklädda herrar med bredbrättade hattar, av änglar och fåglar. I en av hennes målningar svävar alla dessa delar runt ett schackspelande par i bildens mitt. Tid och rum är som i ett drömspel försatt i gungning.
Penseldragen i Helen Rex bilder är febrigt hastiga, ingenstans råder absolut stillhet, marken är i uppror liksom träden, himlen och bergen i fjärran.
Vid några tillfällen är hastigheten en fördel, vid andra tillfällen hinner figurerna nätt och jämt sätta sig innan bilden lämnas åt sitt öde.
På samma sätt fungerar kompositionen, ibland lutar den åt det friskt spontana, åt det oplanerade som en av bildens kvaliteter, ibland framstår den som i överkant kvickt hopkommen, som en onödig försiktighet inför det genomarbetade.

Eva Rex, Helen Rex

Klippans konsthall
Pågår till 15 januari
Gå till toppen