Sam Shepards Pulitzervinnande pjäs Begravt barn från 1978 innehåller en replik som ekar i många senare filmer och pjäser: ”Varför skulle jag gå ut i det här vädret, jag som inte ens går ut när det är solsken?”

Det är den alkoholiserade, döende jordbrukaren Dodge som yttrar den, en regnvädersdag när hans religiöst hycklande hustru Halie är mer än vanligt tjatig. Öppningsscenen och det familjedrama som utvecklas följer den psykologisk-realistiska traditionen från Ibsen, Strindberg och O’Neill.

Kanske också en gnutta Steinbeck, eftersom pjäsen symboliskt gestaltar det amerikanska familjejordbrukets undergång. Bondefamljen – en gång lycklig, framgångsrik och välmående – har brutits sönder av ett trauma.

Sonen Tilden har styrt ut i psykosens gränsmarker. Sonen Bradley har sågat benet av sig och ägnar sig nu åt att terrorisera den åldrade fadern, som mest bryr sig om var han gömt sina whiskyflaskor.

Ytterligare en son, den av modern idoliserade Ansel, har dött på ett motell under oklara omständigheter. Det var länge sedan tillvaron innehöll stolthet och värde.

Till den ruinerade gården anländer sonsonen Vince med flickvännen Shelly. Det är hon som är styckets katalysator. Med ihärdiga frågor får hon den katastrofalt destruktiva hemligheten kring det begravda barnet att stiga till ytan. Shepard både leker med traditionen – ger den ett stråkdrag av Beckett med repliker som att det förflutna bara är en serie av gravar – och fullföljer den på ett sätt som Ibsen antyder men aldrig vågar erkänna rakt ut.

Den idealiska men hårdpatriarkala kärnfamiljen bär på en underström av incest, trots att förnekandet åtminstone till en början är totalt: ”det som har varit har aldrig varit”. Samtidigt är stycket äkta amerikansk maskulin tragik, eftersom Dodge lider av sin påtvingade maktlöshet: ”En man kan göra vad som helst, eller rättare sagt, kunde göra”.

Stumpenensemblen är förstås perfekt för att gestalta Shepards slitna existenser på livets nersida, i själens både bokstavliga och symboliska utmarker. Tyvärr blir replikföringen ibland lite otydlig, vilket är synd eftersom Klas Östergrens översättning av Shepards ironiska oneliners – ”Det här är inte Florida!” – är så utsökt.

Men engagemanget i berättelsen och entusiasmen i spelets genomförande är det inget fel på. Scenbilden med slitna och trasiga träjalusier understryker förfallet. Mellanvästernstämningen förstärks av The Corn Boys slidegitarr, munspel och blues.

Sam Shepard med Stumpengänget är riktigt, riktigt sevärt.

Av Sam Shepard

Översättning: Klas Östergren

Regi: Jan Nielsen

Medverkande: Anja Ozol, Bengt Mangs, Claes Johnsson, Ewa Karlsson, Hans Polster, Oscar Rasmusson, Thomas Karlsson

Musiker: The Corn Boys: Frank Ljung, Jan Andersson, Greger Hedenfelt, Jan Kjellis Kjellström

Lillan, Helsingborgs Stadsteater