Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Det flödande hatet

Sören Sommelius blickar tillbaka på debatten om näthatet.

Nätkommentarerna till mediernas artiklar skulle berika det offentliga samtalet, hette det.
När journalisternas artiklar kunde kompletteras och ifrågasättas av engagerade läsare kunde nyhetsflödets auktoritära envägskommunikation ersättas av en kör av röster med nya medborgarperspektiv på samhället.
Men nätkommentarerna blev sällan ett demokratiskt nytillskott.
Många redaktioner var nog mest nog mest ute efter att öka flödet på sina sajter med växande antal ”unika besök”, som skulle motivera ökade resurser till nätredaktionerna.
Av det skälet fanns det många som ivrade för att kommentarerna skulle få ske anonymt, vilket var ett brott mot en långvarig tradition.
På tidningarnas insändaravdelningar har man accepterat anonyma inlägg, men alltid krävt att avsändarens identitet skulle vara verifierad gentemot redaktionen.
Utvecklingen gick snart överstyr. Mediernas kommentarfält kom att domineras av pladderhattar, högerextremister och fotbollshuliganer.
Många debattfora mer eller mindre ockuperades av främlingsfientliga figurer och högerextrema sällar.
Fultyckarna tog över och vanligt folk tappade lusten att delta i samtalet när tonen blev allt råare och näthatet flödade.
Medierna försökte bemöta den destruktiva utvecklingen genom att mer och mer moderera kommentarerna.
Utbildade journalister sattes på dyr övertid att kratta bort rasistiska glåpord, och det i en tid när redaktionernas resurser var satta på sparbeting.
Sedan tre år har jag som Kultur-Sören deltagit i bloggosfärens samtal. Det har varit en uppfriskande upplevelse, med snabba inlägg i ämnen som engagerat mig.
Men alla anonyma läsarkommentarer är en belastning. Det går fem glåpord på en saklig kommentar. Några skribenter fuskar och skriver rader av inlägg under olika pseudonymer så att det ska se ut som en opinion. Visst jag kan censurera och stryka, men det är väldigt illa använd tid.
Värst var det i somras, efter en blogg som handlade om den urholkade sjukförsäkringen:
"Är du på riktigt? Ena sekunden yrar du om att vi ska importera hela Afrikas/mellanösterns värdelösa befolkning och dela med oss av våra resurser till dom, för att i nästa mening bli förvånad när resurserna inte räcker till dom som verkligen förtjänar det!
Hade inte tvekat en sekund på att knäppa av en kula i din skalle om bara chansen funnits, din förrädare."
Så kom massakern på Utøya och massmördaren Anders Behring Breivik visade sig vara en av dessa högerextrema och främlingsfientliga nätaktivister, som bombarderat medierna, låtit hatet flöda – och själv inspirerats särskilt av amerikanska högerextremister på nätet.
Många medier reagerade med bestörtning, när man sent omsider insåg att man fungerat som plattform för figurer som Breivik och kompani.
Några stängde ner kommentarfunktionen helt. Regelverken bearbetades.
Men i praktiken verkar det ett halvår senare som om det mesta förblivit som tidigare, besökssiffrorna och de kommersiella argumenten har vägt tyngre än de moraliska och demokratiska.
Min egen åsikt är traditionell; i demokratiska sammanhang står man med sitt namn bakom sin åsikt.
Alternativen är antidemokratiska: dumhet, invektiv och näthat.
Tidigare brännpunkter finns här
Gå till toppen