Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Urmakeri med skilda förgreningar

Urmakeri i en källarlokal på Fredriksdals bostadsområde var ingen hit. Därför flyttade Sven-Arne Jansson verkstaden till Ekeby. På samma gång fick frun Anna-Carin Rapp plats att visa sina tavlor.

När man kommer in i det kombinerade urmakeriet och galleriet på Järnvägsgatan utanför Ekeby möts man direkt av lågmält tickande från en mängd klockor. En vägg täcks av klockor med olika långa pendlar som var och en tickar i sin egen takt.
Mitt i rummet står ett par höga arbetsbord fyllda av klockdelar. Vid ett sitter Sven-Arne Jansson med en lupp i ena ögat och passar ihop kugghjul med varandra. Mitt emot har hans hustru Anna-Carin Rapp ställt upp ett lägre bord med en gammal skrivmaskin. På ett par av väggarna hänger hennes färgstarka tavlor.
De har tagit ett långt steg från en källarlokal på Fredriksdals bostadsområde i Helsingborg där Sven-Arne Jansson tidigare hade sin verkstad.
Här huserar firman Urbra Urmakeri och uttryck HB sedan mitten av december. Här ska det vad det lider inte bara repareras urverk och målas tavlor, paret har också planer på att tillsammans designa egna klockor och urmakaren ska ta upp det silversmide som han lärde sig under gymnasiet.
– Folk hade svårt att hitta till min verkstad. Det hjälpte inte att jag höll till i det gamla urmakeriet i Fredriksdalsparken på helgerna. Folk har faktiskt lättare att hitta hit, berättar Sven-Arne Jansson.
– Verkstaden var inget bra att ställe att hänga mina tavlor. Det var alldeles för mörkt, tillägger Anna-Carin Rapp.
Sven-Arne Jansson har arbetat som urmakare sedan 1998. Dessförinnan jobbade han med traverser, som han satte upp och servade, men det blev alldeles för tungt.
– Klockor har alltid fascinerat mig. Jag plockade sönder min första när jag var tio. Den andra jag plockade sönder lyckades jag sedan sätta ihop, säger Sven-Arne Jansson.
Men det är ett arbete som kräver sin man. Trots sin lilla storlek innehåller armbandsuren lika många delar som de stora. Då får han sätta fast luppen för ena ögat för att kunna urskilja alla små detaljer. Men det orkar han bara med i en timme, sedan måste han byta arbetsuppgift. Då är det bra att ha ett väggur att arbeta med i stället.
– Det bästa med jobbet är att se en klocka börja ticka igen. Det är som om det kom till liv på nytt.
Vid sidan av måleriet vill Anna-Carin Rapp starta samtalsgrupper för både unga och gamla. Hon har en bakgrund i Svenska kyrkan och har bland annat en teologie kandidatexamen.
– Jag tror att många har ett behov av att prata om livet. Samtalet är det viktiga. Det finns inget rätt eller fel, säger hon.
De egendesignade klockorna är ännu på skisstadiet. Exakt när den första finns till försäljning vet de inte. De första ska i alla fall bygga på samma grundkoncept med en pelare i trä, som sedan smyckas på olika sätt.
– Varje klocka blir unik, men de kommer att påminna om varandra, som syskon, skulle man kunna säga, förklarar han.
Trots att de elektroniska uren dominerar marknaden har Sven-Arne Jansson full förtröstan inför framtiden. Han anser att de gamla mekaniska klockorna har blivit allt populärare och att folk är mer noga med dem. Inte ens det faktum att antalet urmakare minskar hans optimism.
– Ju färre urmakare, desto fler kunder för oss som är kvar.
Gå till toppen