Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Splittrat Europa

Petter Larsson om Björn Elmbrants reportagebok "Europas stålbad".

Björn Elmbrant.
Det finns några dåliga idéer för att överbygga den så kallade eurokrisen. En är att ställa långtgående krav på nedskärningar i krisländerna – ett stålbad, där fackföreningar och andra välfärdskramare näpsas en gång för alla med arbetslöshet och sparbeting. En annan är att ta ut höga räntor på lånen. Båda idéerna anses vara ett sätt att lugna fordringsägarna men samtidigt slår man effektivt sönder varje försök till återhämtning och förlänger och fördjupar krisen.
Sen finns det också en strålande idé: tobinskatten. En liten, liten skatt på finanstransaktioner, som skulle ge stora skatteintäkter och göra den automatiserade spekulationshandeln olönsam.
Haken är inte bara att det är högst tveksamt om den blir av, utan också att en tobinskatt löser fel problem. Eurokrisen beror inte på spekulation, utan på långivarnas bristande förtroende för en rad staters möjligheter att betala tillbaka sina lån, vilket skjuter räntorna i taket och knäcker tillväxten.
Men slutligen finns ett par idéer som skulle kunna rädda oss ur krisen. Den europiska centralbanken, ECB, kan ges rätt att trycka pengar och själv låna ut. Eller så kan EU ge ut euroobligationer, där alla stater medlemsstater gemensamt garanterar lånen. Ingen kan ju tvivla på att exportvärldsmästarna Tyskland inte skulle kunna betala för sig.
Men inget av detta är politiskt möjligt, tror journalisten och debattören Björn Elmbrant i sin nätta, essäartade reportagebok Europas stålbad. De länder som har god ekonomi, som Tyskland, och för den delen också Sverige, har inget intresse av att få höjda räntor via euroobligationer. Dessutom finns en stark tysk rädsla för inflation, grundad i mellankrigstidens erfarenheter, som sätter stopp för idén om att trycka mer pengar.
Återstår: det politiskt möjliga – stålbadet.
Elmbrant gör nedslag i krisländer som Irland, Grekland och Portugal. Vi kastas mellan proteströrelserna, EU-ledarnas möten, eurons historia, och egna och andras reflektioner kring krisen och dess lösningar.
Idag pågår, det förstår man, ett svarte petter-spel om vem som ska betala, och där den som bråkar mest har bäst chanser att slippa. Överallt pressas regeringarna av sina egna hemmaopinioner.
Tyska skattebetalare vill inte betala för grekernas skulder – vilket är begripligt om man vet att arbetarklassen i Tyskland sett stagnerade och till och med sjunkande löner i åratal.
Sydeuropéerna vänder sig naturligtvis mot de rikare ländernas diktat om nedskärningar i ett läge där en ungdomsgeneration står utan jobb eller har tvingats nöja sig med den typen av tillfälliga, osäkra, lågbetalda jobb som idag breder ut sig också i Sverige.
De spänningar som nu växer fram mellan eliter och folk och mellan Nord och Syd kan sätta stopp för den europeiska integrationen och kanske till och med knäcka europrojektet, varnar Elmbrant.
Och risken finns att det blir högerpopulismen som kanaliserar missnöjet, eftersom den vänster som nu formas på gatorna i Sydeuropa är så organisatoriskt svag och politiskt spretig. Elmbrant grämer sig över att de etablerade socialistpartierna inte verkar delta så värst i protesterna. Föga förvånande om ni frågar mig, eftersom de i stora stycken står för nästan samma åtstramningspolitik.
Med tanke på det drama som beskrivs är det i slutändan en rätt sval bok, ofta elegant formulerad och perfekt tajmad, men trots de lite mer blodfyllda reportagenedslagen lyckas Elmbrant inte riktigt ge liv åt siffrorna. 84 miljoner är fattiga, varav 19 miljoner barn. Åtskilliga fler som hänger på gärdsgården.
Hur är det att leva i den rädslan? Att gå år efter år på tillfälliga skitjobb? Att se hur framtiden sluta sig innan man ens fyllt 25?
Ska man förstå det politiska dramat på gatorna, måste man nog gräva ännu djupare i människorna som är där. Elmbrant lovar en utvidgad studie till hösten. Då hoppas jag på mer kött och blod.

Europas stålbad

Krisen som slukar välfärden och skakar euron
Björn Elmbrant
Atlas
Gå till toppen