“Jag vill lämna Rumänien för gott”, skriver min rumänska vän Catălina från Bukarest och jag låter det passera som om hon hade pratat om vädret.

Det låter cyniskt, men jag har hört det så många gånger förut – både från henne och från andra rumäner jag mött. Sedan 1990 beräknas den rumänska befolkningen har sjunkit från 22 till 19 miljoner på grund av att allt fler helt enkelt har emigrerat från fattigdom och korruption.

Dagligen nås vi av initierade rapporter om hur de missnöjda grekerna demonstrerar på Atens gator. Nyheten om att Greklands nya åtstramningspaket och demonstrationerna emot det blev måndagens huvudnyhet, tätt följd av nyheten om att kurserna på Europas börser steg på grund av den grekiska sparaktionen.

Att tusentals människor under de senaste veckorna har demonstrerat i Rumänien har däremot ingen större inverkan på Stockholmsbörsen och således inte heller på vårt nyhetsflöde.

Att landets förre premiärminister Adrian Năstase alldeles nyligen dömdes till två års fängelse för korruption eller att hans efterträdare Emil Boc i förra veckan fick avgå efter ett kritiserat sparpaket genererade till exempel bara korta notiser från nyhetsbyråer.

EU:s statistikmyndighet Eurostat publicerade i slutet av förra veckan en rapport över den ekonomiska situationen inom unionen. Enligt siffrorna, som samlades in under 2010, lever var fjärde person inom EU i fattigdom eller lever i riskzonen till fattigdom och social utslagning.

Och allra fattigast är just rumänerna som placerar sig i botten tillsammans med bulgarerna; över 40 procent av befolkningen är fattiga eller lever i riskzonen till fattigdom, vilket är en fördubbling sedan EU-inträdet 2007. I Sverige ligger siffran på 15 procent, i Grekland 25. Rumänien och Bulgarien har dessutom bland EU:s lägsta förväntade medellivslängd, 74 år, medan svenskar och greker förväntas leva tills de blir 81 respektive 80 år. Rumänien och Bulgarien toppar också listor för EU:s högsta spädbarnsdödlighet och EU:s lägsta bruttonationalprodukt per invånare.

Men också den statistiken är gammal skåpmat för mig. Det är först när Catălina skriver från Bukarest att det står 1 500 demonstranter i minusgrader på Piaţa Universităţii och skriker ut sitt missnöje, och att hon är en av dem, som jag förstår att något håller på att hända.

Sedan drygt en vecka tillbaka är den förre detta spionchefen Mihai Răzvan Ungureanu Rumäniens premiärminister. Många rumäner tror dock inte att det kommer att göra någon större skillnad då den reella makten fortfarande finns hos president Traian Băsescu och hans stab som uppenbarligen har misslyckats med statsfinanserna.

Rumänien fick nyligen be om ytterligare ett stort nödlån från Internationella Valutafonden och det sittande styret är ålagda att minska det stora underskottet i statskassan på ett sätt som inte lär göra de redan arga rumänerna mindre arga.

Förra veckan kom också ytterligare en rapport från Europakommissionen där Rumänien i vanlig ordning får kritik för att anti-korruptionsarbetet i landet går för långsamt. Mitt i alltihopa har regeringen orealistiska fantasier om att införa euro i landet 2015.

I november är det val och då kommer Traian Băsescu och hans liberaldemokratiska PDL få sota för att inte ha tagit folkets missnöje på allvar. Om han fortfarande är president då vill säga.